Fru ålderspresident! I kväll skulle jag egentligen ha varit på ett seminarium och diskuterat framtidens folkbildning. Men jag har turen att få stå här och prata folkbildning i stället. De tidigare debatterna var lite mer engagerande än vad jag hade räknat med.

Låt oss prata lite folkbildning. Folkbildningens rötter sträcker sig hela vägen tillbaka till 1800-talets slut, en tid då demokratin ännu var i sin linda och då stora delar av befolkningen inte hade tillgång till bildning. Studieförbund och folkhögskolor blev då portar till kunskap men också till självförtroende, reflektion och samhällsengagemang. Det handlade inte bara om att lära sig läsa, lära sig skriva eller förstå sin samtid. Det handlade också om att förstå sig själv och sin plats i världen och om att få egenmakt.

Det är det här som gör folkbildningen så unik. Den fångar upp det bildningsbehov som människor har. Och det kombineras med den särskilda pedagogik som vuxit fram inom studieförbund och folkhögskolor, som bygger på människans egen vilja att lära. Det är en fri bildning där lärandet sker i dialog, i gemenskap och i ömsesidig respekt. Det är en bildning som stärker både individen och demokratin. Folkbildningen är inte toppstyrd. Den är inte vinstdriven. Den är människodriven. Det är just därför den är så kraftfull.

Fru ålderspresident! Även i dag fyller folkbildningen samma funktion, trots att vi sedan länge har en väl utbyggd skola. Det behövs fler vägar när den traditionella skolan av olika anledningar inte fungerar för en individ. Här finns folkhögskolorna, som fångar upp och ger en andra chans. Vi har en fantastisk tillgång till högre utbildning, men vår lust att lära slutar inte när examen är klar. Den fortsätter för de allra flesta av oss resten av livet, oavsett om det handlar om att lära sig att hantera ny teknik eller om det handlar om att tillsammans utveckla beredskapen i tider av oro.

En av folkbildningens och civilsamhällets största krafter är förmågan att snabbt ställa om och möta behov som uppstår vid förändringar. Det har vi sett genom åren.

När industrier har lagts ned och större varsel har skett har folkhögskolor snabbt erbjudit omställningskurser.

Sverige har i flera omgångar tagit emot nyanlända – nu senast flyktingar från Ukraina. Då har studieförbunden startat språkkaféer och undervisning i samhällsorientering och svenska långt innan man har haft tillgång till kommunala verksamheter som sfi.

När man lokalt har svårt att rekrytera personal till vård och omsorg börjar folkhögskolor utbilda för att möta det akuta behovet av personal.

När man inte längre kan parkera bilen eller betala en räkning utan en app i telefonen är det folkbildningen som är där med cirklar, där man tillsammans kan lära sig att hantera den nya tekniken.

Nu, när vi är i orostider, kan man genom studieförbundens försorg förbereda sig för kriser och bygga nätverk med andra för att öka beredskapen både på individnivå och på samhällsnivå.

Fru ålderspresident! En kraft är att vara snabbfotad när det gäller att möta nya behov. En annan kraft inom folkbildningen handlar om att ge dem vars röst i samhället inte är så stark en starkare röst.

Inom studieförbunden arrangeras studiecirklar som riktar sig till personer med intellektuella funktionsnedsättningar och som syftar till att ge lättförståelig information om valet för att stärka fler personer att nyttja sin rösträtt. Det funkar. Över 80 procent av dem som deltog i den här typen av studiecirklar inför valet 2018 gick och röstade. Det är en stor framgång, för det här är en grupp som normalt sett har det lägsta valdeltagandet i Sverige.

Inom studieförbunden finns också exempelvis teatergrupper för personer med intellektuell funktionsnedsättning. När jag besökte en sådan för ett tag sedan berättade en av deltagarna att detta verkligen var veckans höjdpunkt och vilken tragedi det hade varit under pandemin när man inte fick ses en gång i veckan och spela teater ihop. Hon berättade också att hon genom teatergruppen faktiskt hade fått vänner. Det var väldigt viktigt för henne eftersom hon tidigare hade levt väldigt isolerat.

Nästan var fjärde person i Sverige i dag besväras just av ofrivillig ensamhet. Det måste finnas många vägar för att bryta sin isolering, hitta vänner och skapa nya nätverk. Folkbildningen är en sådan viktig väg. I folkhögskolan berättar många elever berörande historier om hur livsfarlig – bokstavligen – avsaknad av livslust vänts till framtidstro och sammanhang. Och studieförbunden skapar mötesplatser för människor genom hundratusentals studiecirklar, kulturprogram och andra arrangemang – varje dag, överallt i vårt avlånga land.

Fru ålderspresident! Jag inledde med att prata om folkbildningens rötter. Låt mig avsluta med några ord om folkbildningens framtid. Jag ser med stor tillförsikt på den utveckling som har skett inom Folkbildningsrådet, där man nu lägger fokus på att gå från kvantitet till kvalitet när man fördelar pengar till folkbildningen. Jag tror att det är mycket klokt, precis som det fokus man har på transparens och på att säkerställa att medlen går till verksamheter som upprätthåller demokrativillkoren. Jag tror att det lägger en bra grund för utvecklingen av framtidens folkbildning.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.