Herr talman! Det fria, oberoende civilsamhället – alltså våra föreningar, studiecirklar, trossamfund och frivilliga – är en grundsten i vår demokrati. För mig som har vuxit upp med byalag, idrottsföreningar och studiecirklar är det självklart vad civilsamhället betyder. Det är där vi lär oss att samarbeta, ta ansvar och lyssna på varandra. Det är där vi är människor tillsammans.

Jag har själv arbetat på ett studieförbund. Jag har sett vad som händer när människor möts. Jag har sett hur en studiecirkel blir mer än bara lärande. Det blir en plats där människor möts. De speglar sig i varandra, skrattar, lär och läker. Någon kanske går från att bara titta in till att bli cirkelledare, föreningsaktiv eller eldsjäl.

Det är där det händer – inte i föreläsningssalar eller i förordningar utan i mötet, i samtalet, i den lilla cirkeln där en person får växa. Det är så tillit byggs, och tilliten är limmet i vår demokrati.

Men världen har förändrats. Vi pratar mer om beredskap, totalförsvar och hotbilder. Här kommer såklart civilsamhället in. Idrotten, folkbildningen, kulturen och alla ideella krafter är också beredskap. Det räcker inte bara med fler soldater eller bättre vägar. Vi måste också bygga samhällen som håller, där människor mår bra, där vi känner våra grannar och där vi ställer upp för varandra.

Idrotts- och friluftslivsrörelsen, föreningslivet och folkbildningen är vår mjuka beredskap. Det är där vi bygger styrka, sammanhållning och framtidstro. När föreningar försvinner, när studieförbunden drar ned och när bygdegårdarna tystnar förlorar vi mycket mer än vad vi anar. Vi måste stärka våra organisationer och inte låta dem utarmas.

Vi ser redan hur kultur, studieförbund, idrott och bygdegårdar drabbas av nedskärningar. Det var inte staten som löste mathjälpen under pandemin – det var föreningarna, kyrkorna och grannskapen. Detta oroar mig när jag ser hur villkoren nu förändras. Nedskärningar i stödet till studieförbunden är ett dråpslag mot tusentals verksamheter, från små orter i inlandet till förorter i storstäderna. Redan nu tvingas cirklar ställas in. Personal sägs upp, replokaler stängs och dörrar låses.

Man slår undan benen för dem som mest behöver civilsamhället i en tid då vi behöver mer gemenskap, inte mindre. Det är både kortsiktigt och sorgligt.

En tredjedel av alla replokaler i Sverige riskerar att försvinna. Det handlar om cirka 20 000 unga människor som kanske inte längre har någonstans att spela, öva eller hitta sin röst. Det är band som splittras och röster som tystnar. Som Per Gessle sa: I replokalen träffade jag Marie Fredriksson. Utan replokal hade det inte funnits något Gyllene tider och inget Roxette.

För Centerpartiet är det självklart att värna denna kraft. Vi vill se långsiktiga villkor för föreningslivet. Vi vill se stabila och transparenta stöd och ett regelverk som utgår från tillit, inte misstro.

Det är rätt att ställa krav. Självklart ska inga offentliga medel gå till organisationer som bryter mot grundläggande fri- och rättigheter. Men vi får inte skapa så mycket kontroll att vi hindrar det goda engagemanget.

Herr talman! Det är ofta i civilsamhället som människor hittar sin plats. Vi vet att över 600 000 personer engagerar sig ideellt varje vecka bara inom idrotten. Vi vet att barn som deltar i föreningslivet mår bättre, både fysiskt och psykiskt.

Vi vet också att föreningar, studieförbund och eldsjälar gör skillnad varje dag. Det är där man första gången vågar prata inför en grupp. Det är där en ung ledare växer i sin roll. Där får en nyanländ språkträning och ett nätverk. Äldre får gemenskap, och barn får framtidstro.

Centerpartiet vill återställa stödet till studieförbunden, skydda Folkbildningsrådets oberoende och göra det enklare att driva föreningar i hela landet.

Vi vill investera i samlingslokaler och kulturplatser, inte minst på landsbygden.

Ett starkt civilsamhälle är inte ett särintresse. Det är en del av vårt demokratiska fundament. Det är ett samhällsnät och en beredskapsstruktur.

Fru ålderspresident! Jag vet hur mycket som krävs och hur mycket som bärs av ideella krafter, av människor som inte kräver rampljus utan som bara gör. Låt oss inte möta det engagemanget med byråkrati, neddragningar och misstro. Låt oss möta det med förtroende, stöd och samverkan.

Vi måste slå vakt om den fria akademin, om folkbildningen och om kulturens möjligheter att gestalta det som händer i vår tid. Utan detta står vi nämligen svagare, både som individer och som samhälle. Det är där – i det ideella, i föreningslivet och i folkbildningen – som samhället formas, och det är där som framtidens styrka byggs.

Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 2.