Herr talman! Jag fortsätter med frågan som jag inte hann ställa färdigt.

I Sverige betraktas önskemål om amputation av friska kroppsdelar som en psykiatrisk fråga. Vården erbjuder psykologisk behandling snarare än kirurgiska ingrepp. Denna praxis står i kontrast till hanteringen av könsdysfori, där könsbekräftande kirurgi kan erbjudas efter noggrann utredning. En person som vill ta bort en frisk arm för att det inte känns rätt att ha den nekas dock kirurgi och får remiss till psykiatrin.

Svensk lag förbjuder i dag könsstympning av flickor. Det är ett förbud som är absolut. Det spelar ingen roll om den berörda personen är myndig eller själv samtycker till ingreppet – detta med rätta, eftersom syftet är att skydda individen från oåterkalleliga kroppsliga skador som inte är medicinskt motiverade.

Samtidigt tillåter man i Sverige i dag omfattande könskirurgi inom ramen för så kallad könsbekräftande vård. Denna vård inkluderar ingrepp som borttagande av bröst, livmoder och testiklar, trots att den medicinska nyttan ofta är omtvistad och trots att flera länder i Europa nu inför kraftiga begränsningar av sådan vård. Jag undrar hur ledamoten ställer sig till detta. Det är jag genuint intresserad av att höra.

Som jag nämnde tidigare: Mannen som fick amputera två fingrar mådde dåligt innan det gjordes och mådde bättre sedan. Var drar vi gränsen? Jag vet att det är en komplex fråga, och det här är inte direkt samma sak. Men i förlängningen – var drar vi gränsen för när man ska gå in och operera bort frisk vävnad? Som jag sa är det enligt svensk lag förbjudet med könsstympning. Då är frågan: Hur ser ledamoten på att man faktiskt utför könsstympning i Sverige?