Herr talman! De som förespråkar dödshjälp brukar ofta lyfta fram att det här skulle vara en fråga om att få välja själv. Vissa anser till och med att det skulle vara en mänsklig rättighet att få begära dödshjälp. Men frågan blir då vem som ska ha rätt till dödshjälp. Vems liv är tillräckligt värdefullt för att levas? Och vem är tillräckligt sjuk för att staten ska kunna välja att ta den personens liv?

Frågan blir om man ens ska behöva vara sjuk om det i grunden handlar om självbestämmande och rättigheter. Jag tycker att erfarenheten från länder som Nederländerna och Kanada verkligen förskräcker. Där har man sett en lavinartad ökning av antalet dödshjälpsfall. Fler och fler begär dödshjälp, och fler och fler beviljas dödshjälp.

Sådan här lagstiftning tenderar tyvärr att utvidgas. Det börjar ofta med något som det är lätt att känna sympati och förståelse för. Och det som också riksdagsledamoten ger uttryck för är att personen ska ha väldigt kort tid kvar att leva och att det inte ska finnas något hopp. Det ska vara väldigt mycket lidande. Men det hörs snart krav på att fler och fler grupper ska omfattas eftersom det anses vara en valfrihetsfråga och en mänsklig rättighet. Från att det har varit tänkt endast för dödligt sjuka och dem som lever med obotligt lidande har det gått till att det i dag i till exempel Nederländerna inte finns något krav på att man ska lida av en dödlig sjukdom.

Det som dödshjälp innebär är de facto att vi får en stat som värderar vissa medborgares liv så högt att självmord måste förebyggas, medan andras liv värderas så lågt att vi är beredda att ta deras liv. Det här innebär en farlig förskjutning i synen på varandra och när det gäller respekten för människovärdet. Det är därför Kristdemokraterna säger bestämt nej till att införa dödshjälp i Sverige. Därmed vill vi inte heller utreda frågan.