Herr talman! I Tidöavtalet har utrikesfödda fått ta över rollen som syndabockar för Sveriges alla problem. Att montera ned trygghetssystem, välfärd och rättighetsskydd är lättare att motivera om man pekar på vissa grupper och börjar där.

Inom hälso- och sjukvården blir den politiken som tydligast i regeringens förslag om att införa en angiverilag och att begränsa rätten till tolktjänster. Genom att peka ut minoriteter som syndabockar slipper regeringen ta ansvar för att politiken inte funkar i Sverige just nu, att tillväxten tillhör de lägsta i Europa, att arbetslösheten har tickat upp till 8,1 procent och att matpriserna har ökat med 25 procent sedan 2022.

Hur är läget med vården? Jag är ganska oroad. Jag tänker på om vi exempelvis skulle få en pandemi i Sverige – eller en kris eller ett krig. Antalet intensivvårdsplatser har minskat med 5 procent sedan före pandemin. Det kan man fundera på.

En annan fråga som jag tycker är oerhört viktig och som handlar om prioritering gäller den nära vården, som känns väldigt långt borta, alltså primärvården. Vi har fått dragningar i socialutskottet på olika sätt om detta. Enligt patientundersökningar har tillgängligheten, delaktigheten och kontinuiteten i vården inte blivit bättre under de här åren, skriver Vårdanalys. Det kan bero på att det har varit en extrem kris inom vården under två år – 2023 och 2024. Men det är jätteproblem.

Det finns en annan fråga som jag vill lyfta och som handlar om prioritering. Forskare vid Högskolan i Jönköping och Stockholms universitet har analyserat sambandet mellan inkomst och livslängd i Sverige under en ganska lång period – 1962–2021. Gapet när det gäller förväntad livslängd har ökat kraftigt.

Skillnaden i livslängd mellan män med lägst och högst inkomst har ökat från 3,5 år på 60-talet till nästan 11 år där vi befinner oss nu. För kvinnor har skillnaden i livslängd ökat från 3,8 år till 8,6 år under samma period. Det är ganska svarta siffror som handlar om stor ojämlikhet.

Jag övergår nu till att prata om cancer.

Varje år insjuknar 3 000 kvinnor i Sverige i gynekologisk cancer. Det kan vara livmoderkroppscancer, äggstockscancer eller livmoderhalscancer. De här sjukdomarna skiljer sig förstås åt.

Det är viktigt att upptäcka cancer i tid och få grepp om den i dess förstadier, för då kan man göra väldigt mycket mer än senare. Men då krävs en stabil vård. Kvinnor som regelbundet deltar i olika screeningprogram för gynekologisk cellprovtagning sänker risken för att drabbas av livmoderhalscancer med cirka 90 procent, vilket är en oerhört glädjande siffra. Screening enligt det nationella vårdprogrammet kommer att stärka skyddet ytterligare.

För övriga gynekologiska cancersjukdomar finns dock ingen screening i dag. Vi har diskuterat vad staten ska göra och inte göra. Där tror jag att Moderaterna har lyft att det kanske vore bra om staten tog ett lite fastare grepp om screening – någonting som vi kan vara överens om!

Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag som leder till att fler genomgår screening för gynekologisk cancer. I dag finns det också stora skillnader, herr talman, mellan regionerna. Region Stockholm-Gotland har rapporterat en deltagandegrad i studier vid primär sjukdom på 19 procent, medan Sydöstra regionen har en deltagandegrad på 1,4 procent.

Deltagande i den här typen av studier är avgörande för att få fram nya behandlingsmetoder och läkemedel som prövas och godkänns. Studier spelar en avgörande roll för framsteg inom medicinsk vetenskap men även för patienternas direkta överlevnad och livskvalitet. Vi menar att regeringen bör återkomma med förslag om att stärka vården för gynekologisk cancer och göra den jämlik över hela landet.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar dessutom. Totalt ställs 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige, och av dessa är över 9 000 bröstcancerdiagnoser.

80 procent av alla som fått en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Bröstcancer har blivit allt vanligare, men samtidigt har möjligheten att överleva sjukdomen glädjande nog också ökat. Att allt fler kan botas anses framför allt bero på en förbättrad behandling och på mammografikontrollerna, som gör att bröstcancer upptäcks tidigare. Vänsterpartiet har tillsammans med den tidigare regeringen infört avgiftsfri mammografi i hela landet för kvinnor mellan 40 och 74 år.

Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening med mammografi, och tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är 55 år eller äldre. Samtidigt har var femte kvinna som drabbas av bröstcancer uppnått 74 års ålder, och vid 74 år tar screeningen slut.

Åldersgränsen är alltså 74 år och är baserad på Socialstyrelsens rekommendationer om åldersgränser. Rekommendationerna motiveras med att det inte har gått att bevisa att bröstcancerscreening för kvinnor över 74 år skulle minska dödligheten hos äldre. Det här beror i sin tur på att det inte finns några studier om bröstcancerscreening för just den gruppen. Socialstyrelsen har inte tagit ställning till andra data eller efterlyst nya studier eller pilotprojekt. Det beklagar vi i Vänsterpartiet.

Mot bakgrund av att medellivslängden har ökat och att flertalet av de förändringar som hittas hos äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas finns det skäl att se över dessa rekommendationer. Det får inte finnas någon typ av åldersdiskriminering när det gäller den här typen av behandling.

Regeringen bör arbeta aktivt för jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering. Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att komma med förslag på just detta.

Nu går jag över till något helt annat, nämligen könsstympning, som är en vidrig sedvänja.

Mellan 13 000 och 23 000 flickor uppskattas befinna sig i risk för att utsättas för könsstympning. Det här är väldigt höga siffror. Vänsterpartiet har sedan tidigare föreslagit införande av obligatorisk utbildning om könsstympning för personal inom hälso- och sjukvård, skolväsen, socialtjänst, skolhälsovård och så vidare för att upptäcka detta.

Vi vill även här att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att följa upp och utvärdera de kunskapshöjande insatser om könsstympning som måste genomföras.

Amelmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm har i flera år arbetat metodiskt och effektivt för att sprida kunskap om könsstympning. Verksamheten har fokuserat på att erbjuda stöd och vård till flickor och kvinnor som har utsatts för könsstympning. Verksamheten har även haft ett utbildningsuppdrag, där de har utbildat personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten runt om i Sverige.

Genom Amelmottagningens arbete har en bred kunskap och djup förståelse för problematiken spridits vidare, och vi anser att regeringen borde tillsätta en utredning för att se om verksamheter som har specialistkompetens om kvinnlig könsstympning kan få ett utvidgat ansvar och fungera som regionala eller nationella kompetenscentrum.