Herr talman! Det är många bra saker som föreslås i dagens betänkande. En hel del är sådant som redan är påbörjat. Mycket har gjorts av denna regering, och en del saker har gjorts av tidigare regeringar. Socialstyrelsen har till exempel fått två uppdrag av regeringen att betala ut medel för säkrare screening av blodgivare, precis som motionärerna vill. Det pågår i detta nu satsningar på tryggare, bättre och mer kunskapsfylld vård när det gäller sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Det kan vara klimakteriebesvär, endometrios, eftervård efter svåra förlossningar och så vidare. Regeringen har också satsat stort på kompetens när det handlar om vården av människor som har utsatts för våld, specifikt hedersrelaterat våld.

Det finns många områden som är viktiga men som inte riktigt är riksdagens uppgift att fatta beslut om. Det som slår mig när jag läser yrkandena i betänkandet är att mycket är lovvärt, men varje rad handlar om satsningar. Allt ska läggas till men inget ska dras ifrån. Jag vet inte riktigt hur detta ska lösas på sikt.

Två saker blir tydliga för mig. Det första är att vi måste införa en rätt till fortbildning för alla sjukvårdens anställda. Alla dessa yrkanden landar alltid i att det krävs mer kompetens, mer kunskap, i mötet med patienter med olika diagnoser. Rätten till fortbildning är det enda sättet att lösa detta problem på ett säkert sätt utan att dutta i enskilda diagnoser och riskera att glömma andra.

Det andra är att vi glömmer vissa diagnoser men minns andra. Det är helt uppenbart att svensk sjukvård behöver en fördjupad och ansvarstagande utredning om prioriteringsplattformen. Det är snart 30 år sedan som riksdagen ställde sig bakom dagens riktlinjer – och de är bra. De baseras på tre grundläggande principer. Vi liberaler står helt bakom att vården ska prioriteras – i rangordning – efter människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.

Men vi ser många otydligheter i hur dessa principer tillämpas. Hur säkra kan vi vara på att principerna följs? Vi tycker till exempel att kostnadseffektivitetsprincipen är relevant när det handlar om vårdens organisation eller när det handlar om valet mellan olika behandlingsmetoder för samma patientgrupp, men vi tycker inte att det är relevant med den principen när det handlar om att ställa patientgrupper mot varandra. Det får inte ske. Där är vi inte övertygade om att det inte är så i dag.

Därutöver anser vi att det i dag är otydligt hur förebyggande vård ska prioriteras. Det förebyggande arbetet finns tydligt med i prioriteringsgrupperna, men vi uppfattar inte att det alltid är så vården de facto finansieras och utförs. Det behövs en fördjupad prioriteringsutredning, det vill säga en fördjupad diskussion om vilken vård som behöver prioriteras högre och vilka insatser som inte ska prioriteras lika högt eller som ibland, lite motsvarande närsynthetsoperationer och vissa åderbråck, behöver utföras av sjukvårdskunniga anställda men som vi kanske inte ska använda vårdens gemensamma resurser till. Allt detta är helt nödvändigt, men lika nödvändigt är det att vi inte duttar i enskilda saker här i kammaren.

Jag är stolt över att regeringen och många myndigheter, med de uppdrag de har fått av regeringen, gör betydelsefulla insatser i dag. Jag är tacksam över att vårdens yrkeskunniga gör de riktigt betydelsefulla insatserna. Själv lovar jag att göra allt jag kan för att fortbildning och rejält genomtänkta prioriteringar blir verklighet i vården framöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.