Fru talman! Att människor blir sjuka av sitt arbete är ett växande samhällsproblem. Stressrelaterade sjukskrivningar ökar, och allra mest drabbade är de som arbetar i vård- och omsorgsyrkena. Det är ofta där arbetsvillkoren är tuffast och kraven är höga, resurserna knappa och tiden för återhämtning obefintlig. Det handlar inte om enskilda arbetsgivare som misslyckas. Det handlar om ett systemfel, och det kräver politiskt ansvarstagande.

Därför vill Miljöpartiet att riksdagen beslutar om en nollvision mot arbetsrelaterad ohälsa med särskilt fokus på vård- och omsorgsyrkena. Det innebär att staten tar ett samlat grepp för att minska sjukskrivningar på grund av arbetsrelaterad stress, inte genom tillfälliga projekt utan som en långsiktig och förpliktande inriktning för hela arbetsmiljöpolitiken.

En nollvision är inte bara en målformulering utan också ett uttryck för politiskt ansvarstagande. Det innebär att samhället inte accepterar att människor slits ut och bryts ned av sina jobb. Det innebär att vi går från att reagera först när ohälsan är ett faktum till att förebygga den systematiskt.

Om arbetsmiljön är bra eller dålig handlar inte enbart om fysiska risker. Det handlar också om hur arbetet är organiserat och leds och hur människor ges – eller inte ges – möjlighet att påverka sin arbetssituation. Det handlar om den psykosociala och organisatoriska arbetsmiljön.

Detta är faktorer som påverkar människors hälsa varje dag. Bristfällig arbetsledning, obalans mellan krav och resurser, otydlighet i roller och ansvar – allt detta kan skapa en arbetsmiljö där människor långsamt slits ut. Stress, sömnsvårigheter, nedstämdhet och i förlängningen utmattning är inte individuella problem. Det är konsekvenser av brister i hur arbetet organiseras.

I dag har Arbetsmiljöverket rätt att utfärda sanktionsavgifter vid brister i den fysiska arbetsmiljön, exempelvis farliga maskiner eller bristfälligt skydd mot olyckor. Men när det gäller den psykosociala och organisatoriska arbetsmiljön är möjligheten att ingripa betydligt mer begränsad.

Miljöpartiet vill se en förändring. Det ska vara lika självklart att kunna sanktionera allvarliga brister i arbetsledning, återhämtningsmöjligheter och inflytande som bristande fallskydd eller kemikaliehantering. Psykisk ohälsa ska inte behöva bli ett normaltillstånd i arbetslivet. Arbetsmiljölagen måste gälla fullt ut – även där symtomen inte syns på utsidan.

Fru talman! I den yttersta förlängningen av en försummad arbetsmiljö finns något ännu mer skadligt: kränkande särbehandling. Det är ett arbetsmiljöproblem som lämnar djupa spår och som alltför ofta lämnas åt individen att bära ensam.

Mobbning, systematisk utfrysning, förtal – det händer på svenska arbetsplatser, och det kan slå sönder människors liv. Den som utsätts riskerar att förlora inte bara sitt arbete utan också sin självkänsla, sin hälsa och sin tilltro till andra. I de mest tragiska fallen kan det sluta med suicid.

Problemet är inte bara att det sker. Problemet är också att det är nästan omöjligt att få rättslig upprättelse. I dag saknas ett tydligt juridiskt ramverk som hanterar kränkande särbehandling som ett brott mot den enskildes rätt till trygghet i arbetslivet.

Miljöpartiet vill att detta ändras. Vi vill se ett nytt rättsligt ramverk som tydliggör arbetsgivarens ansvar, stärker den utsattas rätt till skydd och ger möjlighet att pröva fall av kränkande särbehandling rättsligt.

Men lagstiftning räcker inte. Det behövs en statlig ombudsman för kränkande särbehandling – en oberoende instans med uppdrag att ta emot anmälningar, utreda ärenden och följa upp att arbetsgivare lever upp till sitt ansvar. På samma sätt som vi har en diskrimineringsombudsman för att försvara rätten att inte bli diskriminerad behöver vi ett nationellt ansvarstagande för att människor inte ska brytas ned på sina arbetsplatser.

Fru talman! Utan facklig organisering skulle vi inte ha en arbetsmiljölagstiftning att debattera här i dag.

Ett fungerande arbetsmiljöarbete kräver förankring, mod och uthållighet. Därför spelar skyddsombuden en avgörande roll. De är arbetstagarnas främsta företrädare i arbetsfrågor, inte som individer i egen sak utan som delar av ett kollektiv. Deras styrka ligger inte bara i deras engagemang utan också i det mandat de bär med sig från sina kollegor och från den fackliga rörelsen.

Att regeringen har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att möjliggöra även för personer som inte är utsedda av en facklig organisation att vara skyddsombud är inte en förstärkning; det är en försvagning. Ett skyddsombud måste ha legitimitet, utbildning och förankring i en organiserad arbetstagarsida. Utan det riskerar uppdraget att reduceras till en isolerad roll utan inflytande och utan skydd.

Det är också avgörande att de regionala skyddsombuden får bättre förutsättningar att verka. I dag får de endast tillträde till arbetsplatser där facket har medlemmar. Det innebär att arbetsplatser där kollektivavtal finns eller har funnits men där den fackliga närvaron har försvagats faller utanför det skydd som regionala skyddsombud kan erbjuda. Det är en allvarlig lucka i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Miljöpartiet vill att regionala skyddsombud ges tillträdesrätt även till dessa arbetsplatser, för det är ofta just där arbetsmiljöriskerna är störst och behovet av tillsyn är mest akut. Att neka dem tillträde innebär i praktiken att lämna arbetstagare utan skydd.

Fru talman! Miljöpartiet är ett parti förankrat i flera olika folkrörelser. Vi är inte sprungna ur arbetarrörelsen, men vi har stor respekt för den och ser den som en grundpelare i vår demokrati. Vi motsätter oss därför varje försök att försvaga den fackliga organiseringen, liksom de subtila steg som undergräver arbetstagares rättigheter.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 6 och reservation 15.

(Applåder)