Fru talman! I en tid av snabb teknologisk utveckling, där arbetsmarknaden förändras i rasande takt, är det inte bara önskvärt utan absolut nödvändigt att varje individ ges möjlighet att utveckla sin kompetens – genom hela livet.

Vuxenutbildningen är inte någon sidogren i det livslånga lärandet. Den är en grundpelare i den svenska modellen och en förutsättning för både trygghet och tillväxt.

Fru talman! Vi befinner oss i en ekonomisk kris. Det tror jag att många hushåll känner inpå bara skinnet. Arbetslösheten biter sig fast samtidigt som både näringsliv och offentlig sektor slår larm om kompetensbrist. Det finns inget viktigare att debattera i dag än just vuxenutbildningen. Det handlar om människors möjlighet att bilda sig, försörja sig och kunna sätta mat på bordet till sina barn. Det handlar om Sveriges framtid.

Vi har varit överens i Sverige: Vi ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner. Vi ska bygga ett samhälle där bildning är norm, där livslångt lärande är självklart och där vi står starka som kunskapsnation. Men jag frågar mig: Hur är det med den överenskommelsen? Är vi på spåret? Vart är vi på väg?

Fru talman! En aktiv arbetsmarknadspolitik och långsiktig finansiering av vuxenutbildningen är viktigare nu än någonsin. Ändå ser vi att den här regeringen gång på gång missar målet.

När Sverige behövde investeringar i omställning möttes vi i stället av kraftiga neddragningar i regeringens första budget – neddragningar i vuxenutbildningen och i arbetsmarknadsutbildningen, på folkhögskolor och till och med på YH, som kanske är den mest effektiva utbildningsform vi har.

När kritiken kom, då kom eftergifterna – pytsvis, halvårsvis. För de pengarna ska huvudmännen upphandla högkvalitativ yrkesutbildning eller skala upp sin egen, få sökande till platser och fixa yrkeslärare, APL-platser och kanske lokaler och maskiner; vad vet jag. De ska också finansiera en del själva. Det är inte så konstigt att pengarna inte går åt och lämnas tillbaka till staten.

Att fylla på pytsvis halvår för halvår är inte långsiktigt. Det är brandsläckning. Regeringen har konsekvent missbedömt läget. Den bygger inte upp något hållbart, och det drabbar inte minst de dyra utbildningarna. Hur ska man våga investera i dem när man inte vet de långsiktiga förutsättningarna?

Hur svårt kan det vara att förstå att vuxenutbildning kräver planering, inte nödlösningar? Regeringen vill gärna tala om tillfälliga kriser och att ha is i magen. Men när pandemin slog till fanns det ändå en tydlig insikt om utbildningens roll. Nu står vi inför nya kriser: strukturell arbetslöshet, lågkonjunktur och omställningsbehov. Finns insikten, och finns viljan?

Trots vårändringsbudgeten som lades på riksdagens bord förra veckan ligger satsningarna på yrkesvux fortfarande drygt en halv miljard under vad den tidigare socialdemokratiska regeringen lade sitt sista år. Det är inte att möta en kris; det är att ducka för den.

Fru talman! För snart ett år sedan avslutades remissrundan för yrkesvuxutredningen. Vad har hänt sedan dess? En del, men vi väntar fortfarande på besked om en mer långsiktig men också flexibel modell för finansieringen och förslag om lärlingsmodeller, om urvalet, om stödet i vuxenutbildningen – till exempel specialpedagogisk kompetens – och om studier och övergång till arbetsmarknaden för elever i anpassad utbildning. I sådana frågor väntar vi på svar.

Det finns väldigt många bra förslag i den här utredningen. Några av dem har faktiskt Socialdemokraterna lagt på riksdagens bord, och vi debatterar dem i dag.

Vi står såklart bakom alla våra förslag, men jag yrkar bifall till reservation 1 om kompetensförsörjning och omställning.

Vi behöver en reformerad yrkesutbildning med höjda ersättningsnivåer och långsiktighet. Vi behöver en reformerad lärlingsutbildning på vuxensidan. Vi behöver branschskolor, hör ni!

Vi behöver ta tag i vinstjakten, som finns också inom vuxenutbildningen. Det var uppe i det förra replikskiftet. Vad händer där? I stället för att ta tag i helheten har regeringen lanserat en pilotverksamhet för nationell yrkesutbildning via YH – snabbt, något splittrat och utan koppling till det övriga utbildningsystemet. En quickfix för att hantera kompetensbristen? Ja, kanske. Men risken är att det här försvårar de långsiktiga investeringar i vuxenutbildningen som vi måste göra i hela landet.

Flera remissinstanser är också kritiska till att införa en ny utbildningsform utan att göra en konsekvensanalys av vad det kommer att betyda för andra utbildningsformer.

Den viktigaste frågan för mig är om utbildningen kommer att kunna byggas på i det livslånga lärandet. Det finns många frågor men väldigt få svar.

Fru talman! Vi måste också ta nästa steg i dimensioneringsreformen, som innebär att vi ska dimensionera utbildningarna utifrån arbetsmarknadens behov. Vi behöver en samlad långsiktig strategi, inte kortsiktiga plåster.

Sfi förtjänar en egen debatt. Jag ser fram emot att ta den i höst, när regeringen har aviserat att den ska lägga den propositionen på riksdagens bord. Jag hoppas verkligen att regeringen har lyssnat på remisskritiken så att propositionen innehåller kvalitet i sfi och inte bara gränser.

Avslutningsvis vill jag påminna om regeringens egen analys i 2025 års ekonomiska vårproposition. Regeringen konstaterar att arbetslösheten ökar och att sysselsättningen minskar, särskilt bland unga. Matchningen mellan arbetslösa och lediga jobb är dålig. Kompetensbristen är strukturell. Det är regeringens analys. Men om problemen är långsiktiga, varför är lösningarna kortsiktiga? Vägen till jobb och till omställning går via utbildning. Det vet vi. Frågan är när regeringen ska inse det.

(Applåder)

(forts. § 11)