Fru talman! Någonstans måste det ändå finnas en bortre anständighetens gräns för hur länge människor ska tvingas leva i ett skuggsamhälle utan rättigheter. Det är människor som har varit i Sverige kanske hela sitt liv eller en väldigt stor del av sitt liv och som inte kan återvända till sina hemländer, trots att Migrationsverket från början har tänkt att de ska kunna det. Det tänker jag att till och med Sverigedemokraterna en dag kommer att landa i. Det har till exempel hänt i Australien, som införde några av de striktaste migrationslagarna. Man inser någonstans ibland att världen är mer komplicerad än vad man ville tro, att allting inte är svart eller vitt, att ett nej inte alltid innebär att det är praktiskt möjligt att resa tillbaka till hemlandet. Jag känner många som lever i den situationen. Det är för att det är praktiskt omöjligt att återvända. De lever i limbo. Jag har träffat familjer som levt hela sina liv här, aldrig gömt sig för Migrationsverket eller hållit sig undan men som inte kunnat återvända. Murhaf Hamid, den kända majblommeförsäljaren, var som sagt ett barn i en sådan familj.

Någonstans måste man kunna konstatera att det får vara nog, att det är dags för barn och även deras föräldrar att få starta ett normalt liv, arbeta och försörja sig själva. Barnen ska få rätt att plugga vidare och kunna åka med kompisarna på klassresa till Åland eller vart man nu har samlat in pengar för att åka. Det där som för alla oss andra är självklart.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)