Herr talman! Den här debatten hade kunnat handla om att göra Sverige till en bättre plats för de barn och familjer som söker skydd här. Den hade kunnat handla om en flicka eller pojke som efter många års väntan äntligen får återförenas med sina föräldrar. Den hade kunnat handla om hur vi på bästa sätt ser till att barn får avsluta sin flykt i Sverige i trygghet och med sina familjer och om att barn får fler rättigheter och möjligheter i Sverige i stället för färre.

Debatten hade kunnat handla om hur barn blir bättre lyssnade på under asylprocessen och att barn på bästa sätt får bearbeta sina trauman efter krigets fasor eller en uppväxt på flykt. Den hade också kunnat handla om vilka som bygger Sverige 2025, om vilka du träffar i sjukvården, vilka du träffar när du lämnar barnen på förskolan, när du tar bussen till jobbet, i närbutiken eller vem som finns för dig på äldre dagar, om vilka som är första linjens arbetare i Sverige. Debatten hade kunnat handla om att hålla ihop, om att se efter varandra. Men det gör den inte, herr talman, och det beklagar jag.

Vi har debatterat i timmar, men från regeringens sida är det knäpptyst om vilka människor som bär upp svensk välfärd – trots att nästan varannan undersköterska är född utomlands och trots att nästan vartannat vårdbiträde är född utomlands. Det är de som bär upp Sverige, och de förtjänar respekt.

Tonläget från regeringen – den högernationalistiska politiken – är inte bara oansvarigt utan också djupt oanständigt. Det finns flera partier här i kammaren som fortsätter att tävla om vem som kan behandla människor på flykt mest illa.

Vi har sett resultaten av sådan politik. De har endast inneburit djupa försämringar och grova inskränkningar för asylsökande, och det är framför allt barn på flykt som har fått betala det högsta priset. Migrationspolitiken har präglats av rättsosäkerhet och konstanta försämringar ur barnets perspektiv, försämrad jämställdhet, försämrad integration och försämringar avseende nyanländas hälsa. Är det värt det, kan man fråga sig.

I stället för en regering som har en genomtänkt, rättssäker och solidarisk migrationspolitik som tar avstamp i asylrätten och andemeningen i internationella konventioner har vi en regering som inte har några som helst ambitioner att skapa ett tryggt och säkert mottagande. Tvärtom är det bara försämringar och inskränkningar, mer otrygghet och mer osäkerhet. Är det värt det, kan man fråga sig.

Den här regeringens politik kommer också med ett högt pris, nämligen att det inte bara är asylsökande som drabbas av politiken. Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är mycket skörare än på länge. Människor lämnas vind för våg. De får hantera den ekonomiska krisen själva. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har bestämt att det ska vara så. Den rekordhöga massarbetslösheten lämnas helt utan åtgärder, och regeringen har lyckats tvärnita och krascha bostadsmarknaden. Det är också därför den här regeringen återkommande och konsekvent behöver syndabockspolitiken. Det är bara att konstatera att regeringen och Sverigedemokraterna på punkt efter punkt totalt misslyckats med att hantera allvarliga samhällsproblem och inget annat kan än att skylla på invandringen.

Bit för bit bryter regeringen sönder de delar av ett välfärdsland som människor behöver. Hur kan vi kalla Sverige för ett välfärdsland när människor inte ens har råd med mat? Man har inte ens råd med hyran eller att betala livsnödvändig medicin, som regeringen har valt att göra ännu dyrare.

Tro mig! Det är inte någon invandring som har gjort Sverige skörare. Det är den här regeringens prioriteringar och ogenomtänkta signalpolitik som skadar sammanhållningen i samhället, som förvärrar och fördjupar de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor och som gör att vi inte kan rusta upp Sverige. Om det råder en sjukvårdskris kanske regeringen ska lyssna på professionen, på facken och på välfärdsarbetarna om vad som behövs. I stället har man i snart tre år arbetat med att införa angiverilagar och stått passiv inför verkliga problem. Är det verkligen anständigt prioriterat?

I stället för att agera mot, eller ens kommentera, den rekordhöga arbetslösheten, de alarmerande prognoserna för välfärden eller de allt dyrare levnadsomkostnaderna och matpriserna har man från regeringens sida valt att lägga miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste, för att sedan återkomma på en presskonferens om bristande vandel eller något så meningslöst och kontraproduktivt som återvandringsbidrag, som kostar miljarder och som regeringens egen utredare totalsågat längs fotknölarna.

Herr talman! Så är det nog när Sverigedemokraterna budgetförhandlar. Då ska vanligt folk stå tillbaka och tvingas bära den ekonomiska krisen själva. Välfärden ska stå tillbaka till förmån för ogenomtänkta miljardutspel, som regeringen kastar i sjön. Det är en återkommande syndabockspolitik från en regering som flyr undan ansvaret för de verkliga problem som finns där ute.

Herr talman! Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit försämringar, nedskärningar eller sämre villkor. Vår styrka i Sverige har varit att investera i samhället och i varandra, i välfärd, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas, och det är så Sverige växer. Det har hela vår moderna historia bevisat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det går att ha ett ordnat mottagande där vi håller asylrätten högt. Det går att bygga ett rimligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är det effektivaste och viktigaste vi kan göra. Då behöver vi människor investera och arbeta för ett värdigt mottagande. Jag är övertygad om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och i människorna som avgör hur väl vi lyckas – aldrig regeringens syndabockspolitik. Den har hela samhället förlorat på.

Herr talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 2.