Herr talman! Självklart tycker jag att samhället ska se till att barnfamiljer har tillräckligt stora bostäder även om de är flyktingar och oavsett om man är så traumatiserad att man kan jobba från dag ett eller inte.

Men vad leder där här reglerna till? Jag tar ett exempel: Alam från Eritrea. Hon hade en son som hon inte vågade ta med på den farliga flykten från hemlandet. Hon var rädd att han, och hon, riskerade att dödas av dem som förföljde henne, så han blev kvar hos släktingar.

Hon kom till Sverige, fick asyl och bodde i en etta. Migrationsverket sa: Nej, din son får inte komma till dig, för du bor i en etta. Tiden gick. Hennes son förstod inte varför han inte skulle få komma och bo hos sin mamma, som bodde i en fin lägenhet jämfört med hur han bodde hos släktingarna. Han frågade henne: Älskar du mig inte? Hon ifrågasatte om det med facit i hand kanske hade varit bättre att ta med honom på den livsfarliga flykten.

Den här typen av situationer blir verklighet med de krav som Liberalerna har ställt i lagen.

Från Miljöpartiets sida tycker vi att barns rätt att återförenas med sina föräldrar är otroligt central. Kunskap visar också att barn som får komma till Sverige i tidig ålder och börja skolan redan i lågstadiet har mycket bättre chanser att klara grundskolan och gå vidare till gymnasiet. Det verkar Liberalerna helt bortse från när de säger att föräldrarna först ska stå i bostadskö i flera år och sedan hitta ett fast jobb.

Allt det här går snabbare när man är trygg ihop med sin familj.