Fru talman! Jag har tidigare varnat för det misstänkliggörande av kulturen och folkbildningen som ganska ofta sker. Moderaten Kristina Axén Olins anförande var ett rätt tydligt exempel på det, med popcornkurser och annat.

Jag vill återkomma till ministerns interpellationssvar. Han säger där att varje budget handlar om prioriteringar och att förslaget om dessa kraftiga neddragningar av statsbidragen till studieförbunden hade föregåtts av noggranna avvägningar inom Regeringskansliet.

Det stämmer ju inte. Vilka avvägningar man gör inne på budgetavdelningen i Regeringskansliet har jag naturligtvis ingen insyn i. Men att Tidöregeringen i steg ett delar upp budgetposten till Folkbildningsrådet i två separata delar, folkhögskolorna för sig och studieförbunden för sig, i steg två arbetar ut en plan över mandatperioden i tre trappsteg nedåt för att skära bort en tredjedel av stödet till studieförbunden under mandatperioden och i steg tre effektuerar denna plan och i tre tydliga ryck drar undan mattan för 20 000 personer och deras replokaler är inte en budgetfråga. Det är en ideologisk fråga, och det vet ministern. Det är en fråga som till exempel Sverigedemokraterna har drivit länge med ideologiska argument och som Liberalerna nu har köpt och, som det verkar, välkomnar med öppna armar.

Men det är inte bara dessa 20 000 unga musiker som har drabbats. Det är inte heller det som är syftet med neddragningarna. I rapporten Nedskärningarnas konsekvenser visar Folkbildningsrådet hur både studieförbunden och folkhögskolorna har drabbats hårt av nedskärningar och urholkade anslag. På folkhögskolor har antalet lärare minskat med 14 procent. Så gott som samtliga folkhögskolor har drabbats. Två tredjedelar av skolorna har dragit ned på personal. De 100 miljoner som regeringen senast sköt till var tacknämliga men långtifrån tillräckliga.

Studieförbunden finns än så länge i Sveriges alla kommuner. Men man har fått lämna ett antal mindre orter, särskilt på landsbygden, och nu finns en risk att hela kommuner kommer att stå utan någon av folkbildningens aktörer. Visst, vi ska inte lägga oss i vad folkbildningen själv gör. Men regeringen måste ta ansvar och göra en egen analys av sina egna besparingar och nedmonteringen av studieförbunden.

Sverigedemokraterna, som jag nämnde tidigare, har ett partibeslut om att hela stödet till studieförbunden ska bort. Det är ett viktigt beslut för ert största samarbetsparti, Johan Pehrson. Flera gånger har vi nu också hört att folkhögskolorna ska vara nästa steg.

Detta är alltså inte en budgetfråga. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha och om vi vill ha ett levande kulturliv i hela landet eller inte. I ett större perspektiv handlar det om huruvida Sverige ska följa stora delar av den övriga världen i rörelsen bort från demokratin eller om Sverige ska vara ett av de undantag som faktiskt finns och i stället engagera sig i och stärka demokratin.

Ett exempel på ett sådant undantag är Estland, min mammas hemland. Också Ukraina var på god väg att stärka sin demokrati fram till den ryska invasionen. Det är dock ganska ont om sådana exempel. Den vägen kräver nämligen ansträngningar som den här regeringen absolut inte har visat någon som helst vilja till.

Det handlar om att minska övervakningen och kontrollsamhället, stärka tilliten, hitta balanspunkter, såklart, och stärka yttrandefriheten och föreningsfriheten. Det handlar om att inte vara så skuggrädd utan våga tro på den positiva kraften i kulturen. Vikten av kultur, vikten av folkbildning och vikten av studieförbundens verksamhet får inte bli bara en läpparnas bekännelse.

Statsrådet får gärna återkomma med något tydligare svar på mina frågor. Vi hade behövt skarpa åtgärder redan i vårbudgeten, men de uteblev. Kommer den här regeringen att komma med några konkreta åtgärder för att vända den negativa trenden för replokalerna, för studieförbunden och för kulturlivet runt om i Sverige?