Fru ålderspresident! Tack, utrikesministern, för svaret och för möjligheten att ha den här debatten!

Situationen i Budapest och Ungern gör mig djupt oroad, också på ett bredare plan. Under lång tid gick utvecklingen i Europa gällande hbtqi-personers rättigheter tydligt framåt. Det tog lång tid och krävde en ihärdig kamp från hbtqi-rörelsen, men lagar ändrades och reformer genomfördes. Nu har vi under en ganska kort period i närtid sett exempel på att lagar och praxis har ändrats till det sämre. Italien försökte sig på en försämring av lagstiftningen för samkönade föräldrar som skulle göra det omöjligt för dessa att vara föräldrar tillsammans. Nyligen kom en dom i Storbritannien som försämrade diskrimineringsskyddet för transpersoner. Samtidigt ser vi en utveckling i Ungern med grova inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

Ofta sker dessa inskränkningar av rättigheter med hänvisning till att en annan grupp ska skyddas. Den andra gruppen är oftast barn. Så är också fallet i Ungern, där den så kallade barnskyddslagen är det som enligt Ungern möjliggör förbudet mot prideparaden. Det är en argumentation som känns väl igen från andra repressiva stater i vår närhet; det ligger väl närmast till hands att tänka på utvecklingen i Ryssland. Också där började den hårdare repressionen mot hbtqi-communityt med hänvisning till vikten av att skydda barn. Det sades att den lagstiftning som förbjöd så kallad propaganda för hbtqi-frågor skulle skydda barnen.

Redan från början stod det dock klart att lagstiftningen användes betydligt bredare än så. Jag deltog själv i en aktion på Röda torget i Moskva 2014. Det var samtidigt som OS i Sotji invigdes. Trots att det var sent på kvällen och snöstorm, och trots att inga barn var i sikte, blev vi arresterade när vi viftade med våra regnbågsflaggor och sjöng ryska nationalsången. Vi släpptes efter ett par timmar på polisstationen; våra ryska kollegor hade antagit att det var precis detta som skulle hända.

Nu, drygt tio år senare, skulle jag naturligtvis inte få för mig att delta i något liknande igen. De ryska aktivister som deltog i denna manifestation som jag fortfarande har kontakt med bor inte längre i Ryssland. Utvecklingen har gått från ett förment skydd av barn till ett totalt förbud mot hbtqi-rörelsen och rent angiveri av hbtqi-personer. Du kan bli anmäld till polisen om någon ser dig med ett regnbågsarmband på tunnelbanan. Det är inte längre möjligt att alls leva som hbtqi-person i Ryssland. Detta har alltså skett under en tioårsperiod. Det har gått oerhört snabbt, trots hbtqi-rörelsens tydliga motstånd initialt.

Rysslands sätt att lagstifta på detta område har spridit sig till grannländer som Georgien. I Georgien infördes i höstas en lag som sägs främja familjevärderingar och skydda barn. Direkt efter införandet ökade våldet mot hbtqi-personer ytterligare, och en känd transaktivist mördades. Möjligheterna för hbtqi-rörelsen att verka är kraftigt kringskurna, vilket ju var fallet redan tidigare.

I en tid då flera stater som vi tidigare betraktat som allierade i frågor som rör hbtqi-rättigheter har tagit tydliga steg tillbaka eller helt dragit sig ur, till exempel USA, blir Sveriges roll ännu viktigare. I Ungern har det också explicit sagts att det nu inte finns någon anledning att fortsätta låta hbtqi-rörelsen hållas eftersom USA inte längre stöder pride.

Det gläder mig förstås att regeringen fortsatt prioriterar hbtqi-rättigheter, och jag vill gärna höra mer om hur detta arbete går. För Sverige aktivt samtal med andra vänligt inställda stater? Diskuteras det hur vi ska kunna kompensera för USA:s bortfall och motverka effekterna av detta? Hur ser strategin ut inför paraden i juni?

Jag planerar att delta den 28 juni i Budapest, och jag hoppas att jag får sällskap av många. Då ska vi gå där och vifta med våra regnbågsflaggor och fira rätten att uttrycka vår åsikt.