Fru talman! Daltorpsskolan i Hässelby gård i västra Stockholm hade 1994 stått öde i några år. Det var ett gäng rätt missanpassade ungdomar från Tensta, Vällingby och Hässelby som efterfrågade en lokal att vara i. I dag skulle det inte ens komma på tal att ett gäng missanpassade ungdomar skulle ges den enorma friheten att få vara i en lokal med total frihet. Men tack och lov var samhället lite annorlunda då.

För hyran noll kronor fick ungdomarna nycklar till lokalerna. Med kombinationen studieförbund och fritidsledare, som skulle ha lite koll, skapades det som blev en stor musikstudio och en replokal. Ett halvår senare byggdes Studio 165. Resten är egentligen ett stycke svensk musikhistoria eller musikkapitel.

Ur replokalen kom röster och musik ingen tidigare hade hört. Det var Ajo, Ken Ring, Big Fred, Blues och Houman. Det var rap, hiphop, musik och texter. Det var unga röster från samhällets utkanter.

Sedan kom Feven, den första kvinnliga svenska rapparen som dominerade scenerna. Hennes mål var förstås att ta hem den första Grammisen till betonghuset i Rinkeby, och precis så blev det. Vi var många som såg den Grammisgalan på tv-skärmen hemma och som bara gallskrek när hon stod där och höll sitt tal.

Vi som är uppvuxna i västerort i Stockholm kan alla historien om just replokalen 165 i Hässelby gård. De missanpassade ungdomarna blev faktiskt våra idoler. Kunde de stå på scen så kunde vi. Kunde Feven vinna en Grammis kunde vi unga tjejer kanske också det.

Alla tog kanske inte musikens väg. Några andra gav sig i kast med några andra typer av samhällsuppgifter. Jag vill hävda att musik och replokaler, dessa mötesplatser, handlar om att bygga samhällen.

Det handlar om att skapa samhällen byggda på tillit. Ungdomar som kanske inte är helt och hållet anpassade efter normer ska ändå någonstans ges en viss form av ansvar, tillsammans med andra samhällsaktörer, och bygga någonting som blir större.

Men som samhället ser ut i dag har Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping stängt sina replokaler. Folkuniversitetets musikhus i Malmö lägger snart ned. Umeås största och äldsta musik- och replokal Musikhuset på Umedalen tvingas till nedläggning. Läget var så illa i Luleås musikhus att man skulle bli tvungen att lägga ned, men kommunen klev in och finansierade det i stället.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är nu Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Man kan ju hävda att sådana nedskärningar ska göras genom att dra ned på annat. Men vi vet ju alla att de stora kostnaderna som folkbildningen har primärt handlar om personal och just lokaler. Det är just därför den här typen av verksamhet först tvingas till nedstängning.

Jag vet att det är en angelägenhet för Tidöpartierna att i många debatter tala varmt om den svenska musikexporten. Vi är en av världens största musikexportörer. Därför är det en fin ansats när man nu säger att de kreativa branscherna ska utgöra en viktig del av den strategiska svenska exporten.

Men faktum är att det också måste skapas möjligheter till att skapa ny musik i det svenska samhället. Tekniken möjliggör det. Nya kreativa tekniska lösningar kommer också att möjliggöra det. Men verkshöjd skapas i möten människor emellan.

Jag hoppas ändå att folkbildningsministern nu förstår att det svenska musikundret står under stort och allvarligt hot på grund av den kraftiga nedläggningen av musiklokaler.