Fru ålderspresident! Kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro för orättvisa tävlingsvillkor möts ofta av misstänkliggöranden. Att kvinnor i dagens Sverige känner att de inte ens kan uttrycka oro för orättvisa tävlingsvillkor utan att bli kallade transfobiska eller omoderna är ett misslyckande för hela det offentliga samtalet. Det räcker inte att peka på yttrandefriheten som en juridisk princip. Den måste också fungera i praktiken.

Ministern säger att idrotten ska vara trygg och demokratisk. Men en verklig demokrati kräver att även obekväma åsikter får höras utan att individer riskerar sin karriär. Det ska vara fullt legitimt att påpeka att det finns en biologisk skillnad som påverkar tävlingarnas utgång. Det ska inte krävas mod att säga det uppenbara.

Fru ålderspresident! Folkvalda har ett särskilt ansvar att faktiskt säga ifrån. Vi måste försvara dem som inte längre vågar tala. Vi måste sätta gränser för vad ett rättvist idrottssamhälle faktiskt innebär. Det handlar inte om att ställa grupper mot varandra. Det handlar om att säga att kvinnors plats i idrotten inte får vara förhandlingsbar.

Jag hoppas ändå att regeringen är redo att ta den uppgiften på allvar innan fler vänder ryggen åt en idrott som inte längre står upp för dem.

Jag skulle vilja avsluta mitt sista inlägg med att fråga ministern: Vad gör regeringen för att säkerställa att kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro i den här frågan inte tystas eller riskerar repressalier inom sina förbund?