Fru talman! Det finns några oskrivna regler som alla politiker i någon mening följer.

För det första svarar en politiker aldrig ja eller nej på en fråga utan tar alltid tillfället att utveckla sitt resonemang och föra fram sin politiska ståndpunkt.

För det andra ser en politiker alltid till att styra sitt svar till det politikern egentligen vill prata om. Det är något som ganska ofta gör gemene man lite irriterad eftersom man tycker att politiker aldrig svarar på de frågor de faktiskt får.

För det tredje: När man får en fråga som man inte har den blekaste aning om hur man ska besvara, eller när frågan helt enkelt är för känslig för att man ska våga ta ställning, svarar man lite snyggt att man bevakar frågan eller följer utvecklingen noga. Och det är precis det svar man har gett interpellanten Sara Gille, nämligen att regeringen följer utvecklingen noga. Vidare hänvisar man till att man har ”stort förtroende” för idrottsrörelsens egen förmåga att hantera frågan. Fritt översatt betyder det att man inte vågar ta i frågan och att någon annan får lösa den.

När matpriserna skenade hänvisade inte ansvarigt statsråd till marknaden att lösa situationen – nej, man kallade till samtal och satte press. När elpriserna rusade hoppades inte ansvarigt statsråd på att eljättarna skulle lösa det, utan man kallade till samtal innan vintern slog till och drev även på för elstödet. Huruvida det var rätt åtgärder som vidtogs beror säkert på vem som får frågan och vilket parti den personen tillhör, men oavsett vilket agerade statsråden och tog tydlig ställning när situationen så krävde.

Nu står vi inför ett läge där idrottskvinnor över hela världen sätter ned foten, bokstavligt talat, och säger: ”Nu räcker det!” Det handlar om kvinnor som trots att de riskerar att bli diskvalificerade från tävlingen lägger ned sina redskap och vägrar tävla mot biologiska män. Vår uppgift som politiker är solklar i detta läge: Vi måste stå upp för de kvinnorna och ge dem det stöd som de efterfrågar och behöver. Vi behöver ta tydlig ställning. Vi ska inte hänvisa till att idrottsrörelsen själv får lösa situationen och att vi bevakar utvecklingen.

Min fråga är helt enkelt: Varför väljer statsrådet att inte agera och ta ansvar?