Fru talman! Statsrådets svar var ett typiskt exempel på hur man pratar runt någonting utan att egentligen säga något. Det blir bara fina ord om jämställdhet och trygghet, men man undviker helt att ta ställning i sak. Det är just det som är problemet.

Det här handlar om kvinnors rätt att tävla på lika villkor och inte bli undanträngda av en politisk ängslighet som nu helt får gå före sunt förnuft. Under lång tid har vi arbetat för att kvinnor ska få samma möjligheter som män inom idrotten – för att kvinnor ska slippa mäta sig mot manlig fysiologi. Det har varit en självklarhet. Men vad händer nu när själva grunden för damidrotten hotas av att biologiska män får tävla i damklasser? Jo, det blir ett bakslag.

I USA finns redan exempel där biologiska män efter könsbyte vunnit tävling efter tävling i damklass. Två transidentifierade atleter tog 15 delstatliga titlar i friidrott från biologiska flickor i gymnasieåldern. Det är inte rättvisa. Det är att radera år av kamp för kvinnors idrott. Det spelar heller ingen roll hur många år av hormonbehandling som har genomförts, för de biologiska skillnaderna finns fortfarande kvar. Män har kvar fysiska fördelar även efter könskorrigering, vilket skapar en obalans.

World Athletics har agerat. År 2023 införde man ett förbud mot att transkvinnor som genomgått manlig pubertet får tävla i kvinnoklassen. Samtidigt utreder man en separat öppen kategori, och man är inte ensam. World Rugby har gått före. Det internationella simförbundet Fina har infört liknande regler, och cykelförbundet UCI likaså – inte av fientlighet utan för att skydda kvinnors idrott. Det visar att det går att hitta en balans mellan inkludering och rättvisa.

Fru talman! När jag frågade ministern om det är förenligt med Sveriges jämställdhetsmål att låta biologiska män tävla i damklasser valde han att tala om barnidrott, om inkludering och om idrottsrörelsens frihet. Men, fru talman, nu är det faktiskt så att detta inte handlar om barnens fotbollsträning på tisdagar. Det handlar om elitidrott, om mästerskap, om tusentals timmars träning och om drömmar som riskerar att krossas.

Sverige fördelar 2 miljarder kronor i idrottsstöd varje år, och med det följer ett ansvar – ett ansvar att inte låta kvinnors tävlingsvillkor försvinna bakom politiska skygglappar. Då är det rimligt att staten tydliggör att rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ingår i jämställdhetsuppdraget. Vi har inte separata klasser i idrott för att diskriminera; vi har dem för att skydda rättvisan. Det handlar om att kvinnor ska kunna tävla på egna villkor, mot andra med jämförbara fysiska förutsättningar.

Att stå passiv i denna fråga är att låtsas som att det inte pågår en förändring som riskerar att göra damidrotten till en skuggklass utan trovärdighet. Konsekvenserna är tydliga: Kvinnor kommer att välja bort idrotten. Flickor kommer att undra varför deras insatser inte längre räknas. Föräldrar kommer att tveka. Det samhälle som säger sig stå upp för jämställdhet förlorar all trovärdighet om det inte vågar försvara kvinnors rätt att tävla mot varandra på lika villkor.

Anser ministern att det är förenligt med rättvisa och trovärdighet i svensk idrott att biologiska kvinnor ska behöva konkurrera mot personer med bevarade fysiska fördelar från manlig pubertet?