Herr talman! I samma klass som Sandvikdirektörens dotter gick jag i slutet av 80-talet. Hennes pappa var direktör på samma företag som min morfar som jobbade på verkstadsgolvet. Vi brukade leka tillsammans med våra kaniner.

Det dröjde länge innan jag förstod att hennes mamma var hemmafru. Det fanns flera sorters kakor, och de bodde centralt i en stor villa. Vi bodde i hus i Klangberget. Pappa jobbade på Konsum, och mamma jobbade på förskolan.

Slamret från en av Sveriges största fabriksområden lät spännande om natten. Kontorsbyggnaderna låg intill. Vuxendagiset, som min morfar brukade kalla ingenjörernas arbetsplatser – eftersom de fick rita på arbetstid.

Vi kände oss trygga. Efter skolan kom min mormor Helmi och hämtade mig. Hon hade gått i pension efter många år som städerska. Farfar tog med mig ut i skogen, och han pratade ända fram tills han gick bort om vilken jävel jag var på att plocka hjortron på myren. Farmor jobbade skift på tvätten. Hon tog sparkstöttingen till affären, och hon gjorde de godaste köttbullarna.

Allt var inte bättre förr, men vi höll ihop bättre. Farfars händer skakade lika mycket som vägmaskinen han hade arbetat med, och farmors händer var krökta av åren på tvätten. De kom sällan utanför Ockelbo kommun.

Vi åkte med mamma och pappa på husvagnssemester till Orsa camping. Sandviksdirektörens dotter och hennes familj åkte säkert på mer spännande resor. Vi hade inte mycket jämfört med dem. Ändå kunde vi mötas, se varandra och överbrygga de hinder som våra bakgrunder gett oss.

I dag möts vi inte längre i samma klass. Genom politiska beslut görs föräldrar fattiga. Min dotters klasskompisar får höra att de inte hör hit enbart på grund av att deras hud är mörkare.

Vi har gjort Sverige starkt förut, och vi kan göra det igen. Ett sådant Sverige är värt att försvara.

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).