Fru talman! Tack till statsrådet Larsson för svaret! Jag får väl ta tillfället i akt och gratulera henne till hennes nya roll som statsråd och välkomna henne hit. Jag kan lova att vi kommer att få anledning att ses här fler gånger. Jag kan försäkra statsrådet om det.

Då lämnar vi de inledande artigheterna och går över till själva interpellationssvaret.

Den här interpellationen har sitt ursprung i de helt hårresande uppgifter om hamburgerkedjan Max som det rapporterades om för ett tag sedan, någon månad sedan. Det var uppgifter om milkshakes som förvarades i skurhinkar, diskmaskiner som innehöll toalettsitsar och mat som låg på värmning i flera timmar – uppgifter som i sig skulle kunna förtjäna en egen interpellation.

Men nu är det inte det vi ska diskutera. I kölvattnet av de här avslöjandena framkom det att alla Maxanställda tvingades skriva på sekretessavtal där det stod att de inte fick berätta något för någon om vad de upplevt på Max. Det fick inte berätta något för någon – någonsin, dessutom. Man kan undra vad som är så hemligt inom en hamburgerkedja att man inte får säga ens ett ord till sin sambo, när man äter middag ihop på kvällen, om vad som hänt på jobbet och att man inte heller får göra det 65 år senare.

Detta är upprörande. Nu utgör inte vi i den här församlingen domstol. Men det låter knappast som ett rimligt sekretessavtal, som skulle hålla i en arbetsrättslig prövning. Det som gör det särskilt upprörande är att den här typen av arbetsgivare ofta är den första arbetsgivaren för unga människor i landet. Det är unga som inte har någon eller som har mycket liten erfarenhet av arbetslivet och som helt enkelt inte vet hur man ska förhålla sig på en arbetsplats eller till en arbetsgivare. Deras första erfarenhet av arbetslivet blir alltså att de tvingas skriva på ett avtal som innebär att de inte får prata med någon om sitt arbete.

Det här är enligt min mening ett oerhört försök av en arbetsgivare att utöva väldigt stor makt över sina anställda. Det riskerar att ge en oerhört skev bild av vilken makt en arbetsgivare har över sina anställda. Det är en bild som dessa anställda kanske skulle ha burit med sig hela livet om det här inte hade avslöjats.

Statsrådets svar är väl avvägt. Det är en redogörelse för rättsläget snarare än en inlaga från en politisk företrädare. Så kan det vara. Men den här typen av flagranta övergrepp på arbetsrätten är också en attack på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om en part kliver över alla gränser för vad som anses vara rätt och riktigt har vi i det närmaste en ordning där det är djungelns lag som råder på arbetsmarknaden och inget annat.

Statsrådet kan såklart här i dag inte utgöra domstol. Jag har inte i min fråga krävt att statsrådet ska pröva skäligheten i avtalet, även om min personliga uppfattning är ganska klar. Men det kan inte vara så att lagstiftaren, eller för den delen regeringen, varken säger bu eller bä när sådana här förhållanden avslöjas. Det finns alla möjligheter att kraftfullt fördöma den här typen av beteende, åtminstone för att skicka en politisk signal om hur man vill ha det på svensk arbetsmarknad.

En genomgång av gällande lagstiftning är visserligen alltid trevlig, men det är kanske inte det som de unga anställda på Max behöver just nu.

Jag är djupt orolig över att vi ser en trend på svensk arbetsmarknad där arbetsgivare flyttar fram sina positioner och stärker sin makt på de anställdas bekostnad. Det skulle utmana den svenska arbetsmarknadsmodellen å det grövsta om detta accelererar. Vi politiker kan inte, trots den svenska arbetsmarknadsmodellens konstruktion, bara stå vid sidan av och passivt betrakta det.

Tycker statsrådet verkligen att det är rimligt att den här typen av sekretessavtal skrivs inom restaurangbranschen? Om vi ser att den här företeelsen sprider sig, är statsrådet beredd att agera på något vis?