Fru talman! Adrian Magnusson har frågat det tidigare statsrådet Paulina Brandberg hur hon och regeringen ser på användandet av sekretessavtal i branscher såsom restaurangbranschen. Han har vidare frågat om hon och regeringen är beredda att vidta några åtgärder för att minska förekomsten av oskäliga sekretessavtal på svensk arbetsmarknad. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det numera är jag som ska besvara denna interpellation.

Inledningsvis vill jag tacka Adrian Magnusson för frågan. Jag delar verkligen hans engagemang för ett bra arbetsliv och en god arbetsmiljö och särskilt för arbetsplatser där det är vanligt att unga har sin första anställning.

Reglering om arbets- och anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad finns i arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal. En arbetstagare har under sin anställning en lojalitetsplikt i förhållande till sin arbetsgivare. När det kommer till att avtala om tystnadsplikt eller att träffa så kallade sekretessavtal sätter bland annat avtalsrättsliga regler och principer och allmänna arbetsrättsliga principer gränser för avtalsfriheten. Ytterst kan en domstol i det enskilda fallet pröva om klausuler i ett avtal är oskäliga.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen ger arbetsmarknadens parter – arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer – ett betydande utrymme att utan statlig inblandning reglera bland annat löner och anställningsvillkor i branschanpassade kollektivavtal. Arbetstagarorganisationer kan inför en anställning spela en viktig roll genom att ge råd och stöd till sina medlemmar om de konkreta anställningsvillkor som en arbetsgivare ställer upp för en anställning.

När det gäller rätten för den enskilde att tillhöra och utnyttja medlemskapet i sin arbetstagarorganisation, utan att bli utsatt för påtryckningar eller annan obehörig inblandning av motparten i anställningsförhållandet, är lagstiftningen tydlig. Enligt 8 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet ska föreningsrätten lämnas okränkt.

Jag vill i sammanhanget också lyfta fram att den enskilde har rätt att i ett arbetsrelaterat sammanhang rapportera om missförhållanden enligt vad som anges i den så kallade visselblåsarlagen, lagen (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden. En rapporterande person kan, enligt den lagen, under vissa förutsättningar ha skydd i form av ansvarsfrihet om en tystnadsplikt har åsidosatts.