Fru talman! Jag tackar återigen ministern för svaret på min interpellation. Jag tackar också för svaret på den ytterligare fråga jag ställde här i debatten utifrån ministerns svar på interpellationen. Ministern får gärna förtydliga ytterligare hur hon avser att följa det här. Även jag är givetvis övertygad om att det kan behövas en lagstiftningsförändring.

Som jag redogjort för är barns rätt till skolskjuts viktig för mig och för alla de barn och föräldrar som drabbas av en lagstiftning som i mina och deras ögon är otillräcklig när det kommer till kommunernas ansvar för skolskjuts. Barnet har rätt till utbildning och är garanterad utbildning enligt skollagen, men kommunen kan vilja flytta på eleven. Sådana exempel finns på olika platser i Sverige.

Oavsett hur man ser på denna fråga är det uppenbart att samhället på alla sätt tjänar på att en elev som har behov av skolskjuts kan vara på plats i skolan, få utbildning och träffa kamrater. Värdet på det går naturligtvis inte att ange i kronor.

I mitt första anförande nämnde jag exemplet med en flicka som inte fick rätt till skolskjuts. Jag vill därför också lyfta ett exempel på när ett barn faktiskt fick det, för jag tycker att det är viktigt för debatten. Det var en pojke i en kommun i sydöstra Sverige som först fick nej, men där lokala politiker agerade, ändrade reglementet och möjliggjorde att den cancersjuke pojke som det handlade om fick den rätten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra, men tyvärr agerar inte alla kommuner så - eller politiker, för den delen. Samtidigt finns det pågående ärendet med ett allvarligt sjukt barn som blivit nekad skolskjuts av kommunen och där föräldrarna själva ska försöka överklaga och få rätt i domstol. Att överklaga tar tid och energi och visar hur olika regler slår negativt mot föräldrar och barn samtidigt som de som är resursstarka troligtvis har bättre förutsättningar att överklaga och få rätt.

Det finns ett verkligt behov av att få till stånd en lagstiftning som gör regelverket och rätten lika i landet så att stödet med att ta sig till skolan som barn med allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning inte beror på i vilken del av landet barnet bor. Kanske kan ministern ta initiativ till en utredning i frågan om hur lagstiftningen om skolskjuts skulle kunna förändras och förtydligas för att undvika att familjer hamnar i detta limbo beroende på vilken kommun de bor i.

Kommunernas invändning är i många fall att om de gör undantag för en person behöver de i praktiken göra det för alla, så uppenbarligen finns det ett starkt behov av en översyn och ett klargörande av lagstiftningen så att rätten till skolskjuts för barn utifrån särskilda behov inte skapar en praxis som blir ohållbar på andra sätt. Vi ska ha en lagstiftning som är rätt och riktig men som också skapar förutsättning för kommuner att hantera de frågeställningar som dyker upp.