Fru talman! Jag vill återigen tacka för debatten. Det är jätteviktigt att prata om ekonomisk jämställdhet, för det utgör en grundplatta i hela jämställdhetspolitiken. Vi vet att om man inte har en ekonomisk självständighet påverkar det jämställdheten i många andra avseenden. Vi kan till exempel knyta an till vår föregående debatt om våld i relationer. Är man ekonomiskt beroende av sin förövare är det väldigt svårt att lämna relationen. Detta är alltså en jätteviktig fråga.

Jag tycker också att det är positivt att interpellanten lyfte fram livsinkomster i sitt inlägg här till skillnad från i själva interpellationen där man fokuserade enbart på löneskillnader. Jag ser det som ett problem att vi historiskt har tittat på frågan om ekonomisk jämställdhet i ett alltför smalt perspektiv. Löneskillnader är det jätteviktigt att prata om, för självklart är det inte acceptabelt att vi har det lönegap vi har i Sverige. Men den ekonomiska jämställdheten är ett mycket bredare ämne än så.

Jag och flera liberala riksdagsledamöter har de senaste månaderna genomfört ett stort antal rundabordssamtal med fokus på kvinnors finansiella ägande. Under dessa samtal och seminarier har det framkommit uppgifter som för mig har varit rent av chockerande. En av dem är att det finns forskning som visar att när det gäller föräldrars sparande till sina barn sparar de mer, aggregerat, till sina söner än till sina döttrar. Den ekonomiska ojämställdheten börjar redan i blöjåldern. Det säger någonting om hur djupt rotat detta problem är. Vi kan alltså inte stirra oss blinda på frågan om löneskillnader. Vi måste höja blicken och titta på detta mycket bredare. Vi måste titta på sparandet och alla andra inkomster.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det interpellanten inte nämner men som jag också tycker att vi måste sätta mycket mer fokus på är kvinnors entreprenörskap. Alla är inte löntagare. Alla vill inte vara löntagare. Det finns andra sätt att tjäna pengar. Även här ska det såklart råda jämställdhet. Det gör det inte. Vi vet att mindre än 1 procent av riskkapitalet går till företag som ägs och drivs av kvinnor.

När det gäller andelen företag med minst en anställd som drivs av kvinnor är Sverige näst sämst i EU, statistiskt sett. Det visar verkligen på att Sverige, som ofta ser sig som någon form av världsmästare i jämställdhet, har en hemläxa att göra. Vi har ett arbete att göra för att förtjäna det ryktet i jämställdhetsarbetets alla avseenden.

I nästa inlägg kommer jag att mer konkret gå in på vilka åtgärder regeringen vidtar med anledning av detta, men jag vill verkligen betona behovet av att bredda debatten till att omfatta livsinkomster och alla delar av den ekonomiska ojämställdheten.