Herr talman! Jag tackar ministern för svaren på mina interpellationer.

Fritidskortet är i princip regeringens enda satsning på kultur och fritid för barn och unga. I sitt svar på min interpellation beskriver Jakob Forssmed fritidskortet som en av de största folkhälsoreformer som har gjorts på många år, men faktum är att det också är en utebliven reform. Bara 2024 avsatte regeringen 731 miljoner kronor för att få fritidskortet på plats. Detta är pengar som kunde ha använts för att bemöta verkliga utmaningar som idrottsrörelsen står inför. Låt mig ge några exempel.

Utan de hundratusentals engagerade ledare som finns runt om i landet skulle idrottsrörelsen stanna. Det finns i dag ett stort behov av utbildning och rekrytering av ledare, inte minst när det gäller ungdomar och unga ledare. Att rekrytera och behålla ledare är en stor utmaning för många föreningar, inte minst efter pandemin, då många lämnade sina uppdrag. En konsekvens av detta är att föreningar inte kan ta emot fler medlemmar. Barn och unga får stå i kö, ibland i flera år, för att få utöva sporten de önskar utöva.

Ett annat exempel är anläggningsfrågan. Idrottsrörelsen har i flera år lyft fram detta som en av de största utmaningar idrotten står inför i Sverige. Det gäller bristen på anläggningar och idrottsmiljöer samt de stora behoven av att renovera och tillgängliganpassa redan befintliga sådana. Bristen på träningstider och fungerande anläggningar är en stor anledning till att barn och unga antingen inte får utöva sin idrott alls eller får göra det i mindre utsträckning än önskat.

Herr talman! Vi socialdemokrater förstår regeringens ambition med fritidskortet. Dock menar vi att denna kostsamma reform riskerar att bli tandlös utifrån de befintliga utmaningarna. Om syftet med fritidskortet är att fler barn och unga ska idrotta och komma ut på meningsfulla aktiviteter samt att man ska minska stillasittandet i denna målgrupp är fritidskortet, menar vi, att börja i fel ända.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad sker när fler barn och unga kommer och knackar på hos en förening och vill bli medlemmar men i stället blir hänvisade till en kö som har tillkommit på grund av för få ledare eller på grund av den anläggningsproblematik som finns runt om i landet? Är det så att denna reform egentligen riktar sig till barn och unga som redan finns inom idrotten och redan är aktiva? Om det är detta som är syftet med reformen kanske den inte ska kallas för den största folkhälsoreformen på många år.

(Applåder)