Herr talman! Jag förstår att justitieministern precis som jag följer konton på sociala medier som belyser våldsutsattheten i nära relationer. Vittnesmålen på till exempel Instagramkontot Gömda Kvinnor ger en tydlig bild av hur angeläget det är att snabbt komma åt problemet med psykiskt våld. Jag blir så förbannad - ursäkta språket - när jag ser hur hänsynslösa förövare kan fortsätta utöva våld mot sina expartner och också sina barn efter separationen.

En kvinna som jag träffade berättade för mig om hur det psykiska våldet eskalerade efter det att hon lyckats ta sig och sin dotter från förövaren till kvinnojourens skyddade boende. När han inte kunde komma åt henne direkt, personligen, gjorde han allt han kunde för att skada henne på andra sätt, till exempel genom att förhala bodelningsprocessen - som justitieministern har nämnt - och genom upprepade tvister om vårdnad och umgänge. Han spred också lögner om henne till familj och vänner. Hon sa ungefär så här: Att bevisa sin oskuld vid falska anklagelser och när man smutskastas i sociala medier tar tid, kostar pengar och tär på den psykiska hälsan.

Herr talman! Såväl Socialstyrelsen som Jämställdhetsmyndigheten och kvinnoorganisationerna vittnar om att samhället faktiskt har en hel del verktyg och metodstöd på plats som borde kunna reducera våldet mot kvinnor och barn. Nya brottstyper har tillförts i brottskatalogen, och flera straffskärpningar har gjorts. Det finns en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, och det finns ett 99-punktsprogram. Det finns riktlinjer för såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det finns viktig forskning att vägledas av och evidensbaserade metoder gällande det förebyggande arbetet. Det behövs mer, men det finns viktiga verktyg på plats. Ett stort problem som väldigt många aktörer pekar på är dock implementeringen.

Att införa straffansvar för psykiskt våld tänker jag skulle kunna fungera normbildande för samhället i stort och för våra viktiga institutioner som skolan, socialtjänsten och vården. Det skulle kanske göra att man tar sådana här uppgifter om våld på större allvar. Det skulle naturligtvis behöva göras ihop med fler kunskapshöjande insatser.

Samhället måste vara bättre på att upptäcka barn som far illa och utsätts för våld hemma. Det behövs en jämlikhetspolitik mot social utsatthet, och arbetet mot destruktiva maskulinitetsnormer i skolan måste fortgå. Jag tänker också att riktlinjerna och metodstöden som Socialstyrelsen beskriver inte följs måste följas. Riskbedömningar måste användas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla medarbetare som kan tänkas möta våldsutsatta eller förövare behöver ha tillräcklig kunskap och tillräckliga verktyg för att kunna agera. Socialstyrelsen lyfter till exempel fram i sin rapport att det är mycket angeläget att socialtjänsten i större utsträckning uppmärksammar det psykiska våldet och vilka konsekvenser det kan få för den våldsutsatta. För det behövs kunskapshöjande insatser.

Att socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården är livsviktiga aktörer tror jag nog att vi alla är överens om. Men det ekonomiska läget ute i landet är tufft, och där vill jag understryka att det inte handlar om kommunens prioriteringar i första hand utan att det helt enkelt saknas pengar därför att kommunerna inte alls har blivit kompenserade för inflationen eller för kostnadsökningarna av regeringen.

Det handlar till exempel om att man behöver lägga viktiga förebyggande enheter åt sidan. Då kan det vara svårt att samtidigt jobba kompetensutvecklande och utvecklingsbaserat.

Därför vill jag avslutningsvis, herr talman, fråga vilka åtgärder som justitieministern kommer att vidta när det gäller just de här frågorna - kunskapsökning, förebyggande arbete och att viktiga verktyg och riktlinjer verkligen implementeras där de behövs och över hela landet.