Herr talman! Tack, Åsa Eriksson och Sanna Backeskog, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Jag börjar med det psykiska våldet. Vi är helt överens när det gäller de samhällsproblem och problem som därmed uppträder för enskilda människor, enskilda kvinnor, som beskrivs i den promemoria där det läggs fram förslag på området. Alla de beteenden och övergrepp som promemorian tar sikte på är sådant som ska vara kriminaliserat i Sverige. Det är vi helt överens om. Frågan är bara hur vi åstadkommer det på ett sätt som är precist och får den avsedda effekten och som är förutsägbart, kanske inte i första hand för den brottsmisstänkte utan för brottsoffret och det potentiella brottsoffret. Det är det arbetet som pågår.

Jag tycker att man ska hålla huvudet kallt i förhållande till remissinstanser, men det finns en dimension av remissinstanskritik som är oerhört betydelsefull att ta fasta på. Den gäller kritik från de praktiker som ska hantera detta. Kommer det att fungera i praktiken, och får det den avsedda effekten? På den punkten fanns det rätt långtgående synpunkter, inte minst från rättsväsendet, på den föreslagna modellen. För mig är det alltså inte ett argument för att inte ta det här vidare, men det är ett argument för att på ett omsorgsfullt sätt arbeta med det så att det får precis den effekt som jag vet att interpellanterna, många andra och jag själv efterfrågar.

En dimension av förslaget som lyfts upp, inte minst av flera kvinnoorganisationer i civilsamhället, är riskerna med det här sättet att reglera detta. Det kan bli en sorts maktkamp när en man som slår kommer att kunna hävda till sitt försvar att kvinnan först utövade psykiskt våld mot honom. Det kan man säga är en latent risk med all sådan här lagstiftning, men jag tycker också att det understryker vikten av att få precision i den så att man undviker den typen av effekter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag avser att hitta en väg framåt. Det arbetet pågår. Jag tycker att det ligger någonting i synpunkten att det kanske går långsammare än vad man skulle önska, men ambitionen finns. Jag är övertygad om att det kommer att gå att hitta en bra väg framåt.

Vad gäller det ekonomiska våldet är det egentligen inte mitt förslag att det ska ingå i definitionen av psykiskt våld, utan det är den väg som utredaren har pekat på i promemorian. Jag har ingen stark preferens där. Jag tycker att det ligger en del i de farhågor som Åsa Eriksson lyfter fram och att det möjligen skulle kunna finnas en styrka i att reglera det på ett särskilt sätt. Det är en av de frågor vi tittar på när vi nu ska ta hand om helheten.

Att alla dimensioner av ekonomiskt våld - alltså kontroll, det som beskrevs som inkomstsabotage och exploatering - ska omfattas av en kriminalisering är definitivt min inriktning. Sedan ska vi bara hitta ett sätt att lösa det så att det får den kraft, tydlighet och synlighet som problemen förtjänar. I det sammanhanget vill jag återigen nämna bodelningar, som ju är en annan dimension av det ekonomiska våldet - även om det kanske snarare är ekonomiskt våld ägnat att försöka hindra en utsatt kvinna från att lämna en destruktiv relation.

Allra sist vill jag säga apropå propositionslistor och annat att vad gäller straffen, den villkorliga frigivningen, kontaktförbuden, det hyresrättsliga skyddet och möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel också mot den här typen av brottslighet hade vi varit i ett mycket bättre läge i dag om de hade funnits på plats för fem eller tio år sedan. Nu kommer de, och det är jag stolt över. Jag är övertygad om att de kommer att göra utomordentligt stor skillnad för alla våldsutsatta kvinnor i det här landet.