Herr talman! Tack, ledamoten Mona Olin, för anförandet!

Det är mycket i ledamotens anförande som jag delar. Det gäller synen på valfrihet inom äldreomsorgen, hur vi ska arbeta för att motverka ensamhet och att vi överlag behöver en äldreomsorg av god kvalitet i Sverige.

Ledamoten avslutar också med att säga att välfärden ska sträcka sig genom hela livet och att vi ska erbjuda ”goda levnadsvillkor”. Goda levnadsvillkor är den nya formulering som vi har i förslaget till ny socialtjänstlag till skillnad från skälig levnadsstandard.

Det är en viss ambitionshöjning där. Men ambitionshöjningen ligger inte alls i linje med den ambitionshöjning som Sverigedemokraterna presenterade innan valet. Där påtalade man väldigt tydligt att man ville se en samlad äldreomsorgslag som dessutom skulle vara en rättighetslag på samma sätt som LSS och med samma rättigheter till god standard som är utgångspunkten i LSS.

Nu fick vi under förra hösten reda på att regeringen har kastat förslaget till ny äldreomsorgslag i papperskorgen med Sverigedemokraternas goda minne. Sverigedemokraterna var väldigt tydliga när man svarade på enkäter inför valet. Inte minst var det en enkät från SPF Seniorerna där man sa: Vi välkomnar en äldreomsorgslag. Det är angeläget för oss att det blir just en rättighetslag som innebär att den äldre har rätt till vissa insatser.

Vi kan konstatera att det finns mycket att göra i svensk äldreomsorg och att en äldreomsorgslag hade fyllt en väldigt viktig funktion inte minst för att brygga över mellan socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.

Min fråga är: Varför har Sverigedemokraterna ändrat sig om behovet av en äldreomsorgslag?