Fru talman! Inte sedan andra världskriget har det säkerhetspolitiska läget i Sverige varit så allvarligt som nu. Samtidigt bär tidigare regeringar i det här landet ett stort och tungt ansvar för att vårt land i dag är så illa rustat för att kunna möta de hot som nu är en realitet. Jag har tidigare sagt det, men det tål att upprepas: Man resonerade ungefär som att ”Vi plockar ned alla brandvarnare och larmanordningar och säger upp hemförsäkringen eftersom det ändå inte brunnit eller varit inbrott i huset sedan vi byggde det”. Jag tror inte att någon skulle resonera så om det handlade om ens eget hus. Men uppenbarligen gick det bra när det gällde vårt gemensamma hus Sverige under senare delen av 90-talet, under 00-talet och även in på 10-talet.

Samma misstag gjordes 1925 efter första världskriget när man trodde på den eviga freden, som 14 år senare skulle förbytas till ett nytt våldsamt världskrig. När Sovjetunionen föll samman trodde man åter att världen skulle bli lugn, och totalförsvaret var bara en kostnad. Inte ens när den ryske despoten började visa sitt rätta ansikte 2008 genom anfallet mot Georgien vaknade man. En tidigare försvarsminister sa så sent som 2014 att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil i dag än för tio år sedan och att bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid även fortsatt är grunden för utformningen av försvaret.

Medan några av oss hade varnat för att utvecklingen snabbt skulle kunna komma att förändras var det först efter annekteringen av Krim som övriga partier i denna kammare tycktes vakna upp ur sin törnrosasömn.

Under alla dessa år hade man nedmonterat försvaret. Medan man behöll det militära på något av en miniminivå slaktade man det civila försvaret fullständigt. Detta är anledningen till att vi befinner oss där vi befinner oss just nu, 2024. Ett försvar går snabbt att rasera men tar väldigt lång tid att bygga upp. Det vet vi av tidigare erfarenhet sedan det ödesdigra beslutet 1925.

Just nu pågår dock en intensiv utveckling av det civila försvaret, och det är givetvis bra. Men vi arbetar mot tiden, och tyvärr går mycket för långsamt.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har på regeringens uppdrag gjort en samlad bedömning av genomförbarheten och konsekvenserna av de åtgärdsförslag som Försvarsberedningen lämnade i sin rapport Kraftsamling. Man konstaterar att de förslag som Försvarsberedningen presenterar innebär en kraftigt höjd ambitionsnivå för det civila försvaret i relation till innevarande försvarsbeslut, men man uppmärksammar också allvarliga brister i relation till målen för det civila försvaret där det saknas förslag till åtgärder i Kraftsamling.

MSB skriver också att samtliga aktörer under kommande försvarsbeslutsperiod behöva jobba vidare tillsammans för att finna lämpliga sätt att möta även dessa utmaningar. Ytterligare steg behöver tas skyndsamt, och beslut som möjliggör ett högt tempo i utvecklingen framåt behöver tas.

Med det sagt, fru talman, vill jag i denna debatt om samhällets beredskap fokusera på SOS Alarm.

SOS Alarm tillkom 1956, och 1973 överfördes ansvaret för alarmeringen till bolaget SOS Alarm, med staten, Kommunförbundet och Landstingsförbundet som ägare. Fram till 1994 finansierades bolaget med anslag för att 1995 bli ett vinstinriktat företag. SOS Alarm har i dag genom alarmeringsavtalet med staten ett särskilt beslutat samhällsuppdrag att ta emot och besvara nödsamtal samt annan nödkommunikation till nödnumret 112, inklusive att bedöma och hantera de uppgifter som följer av samtalen. I dag ägs bolaget till hälften av staten och till hälften av Sveriges Kommuner och Regioner.

I en granskningsrapport från Riksrevisionen som släpptes den 7 december förra året framkommer svidande kritik. SOS Alarm svarar alldeles för långsamt på larmnumret, och det råder bristande och outvecklad styrning som gjort larmcentralens verksamhet ineffektiv. Riksrevisionen har kunnat konstatera att SOS Alarm inte uppnått de mål som finns rörande svarstider något år under de senaste tio åren, samt att svarstiderna systematiskt varierar mellan olika delar av landet och beroende på när samtal rings, detta trots att det i en nödsituation är av helt avgörande betydelse att snabbt få svar.

Riksrevisionen bedömer i sin granskning att detta delvis beror på att regeringens styrning är svag och att regeringen inte tillräckligt utnyttjat möjligheterna att följa upp och styra SOS Alarm, varken som uppdragsgivare till eller som hälftenägare av bolaget. Riksrevisionen menar vidare att eftersom det saknas en särskild författningsreglering av den samhällsviktiga alarmeringsfunktionen uppstår otydligheter när det gäller ansvar, roller och skyldigheter.

Redan 2018 lämnade en utredning förslag till författningsreglering för att ersätta avtalsregleringen. Den socialdemokratiskt ledda regeringen valde dock att varken remissbehandla utredningen eller på något annat sätt gå vidare med utredningsförslaget.

I dessa tider av kris och otrygghet är det extra viktigt att medborgarna känner förtroende för den alarmeringsfunktion som SOS Alarm är satt att sköta. För att upprätthålla detta förtroende är det av yttersta vikt att nödsamtalen behandlas likvärdigt och av en och samma aktör, oavsett var i landet nödsituationen inträffat. Det är även av stor vikt att svarstider upprätthålls över tid och att tillräckliga resurser finns i händelse av kris eller krig.

SOS Alarms uppdrag är komplext, och för att kunna hantera kriser, olyckor och hög belastning krävs en robust organisation. Vidare fyller SOS Alarm en viktig roll i det civila försvaret och måste framöver utformas för och öva på att vara en del av totalförsvaret, i fred såväl som i krig.

Regeringen svarar på Riksrevisionens rapport i sin skrivelse, som nyligen dök upp på våra kontor, att man vid flera tillfällen höjt ersättningen till bolaget för att stärka verksamheten och att målet för medelsvarstid bör kunna nås under innevarande år. Det återstår att se om så blir fallet.

Men jag tror också att man behöver se över driftsformen för SOS Alarm. Att SOS Alarm bedrivs som ett vinstdrivande företag kan, menar vi, vara en av förklaringarna till bolagets tillkortakommande när det gäller otillräckliga resurser för att leva upp till målet om svarstider. Den samhällsviktiga verksamhet som SOS Alarm är satt att hantera utövas inte nödvändigtvis bäst av ett vinstdrivande aktiebolag. Vi menar att man i stället bör se över möjligheten att omvandla SOS Alarm till annan driftsform. Det kan handla om att gå från vinstdrivande företag tillbaka till tidigare företagsform eller att ombildas till en myndighet.

Regeringen behöver också ta fram lagförslag, som den tidigare utredningen föreslog. Fram tills detta sker måste regeringen, precis som Riksrevisionen föreslår, se över det tillsynsuppdrag som MSB har och ställa högre krav på SOS Alarm. Det är också något regeringen själv lyfter fram i sin skrivelse, där man skriver att tillsynen och kontrollen av bolagets verksamhet kan förbättras genom utveckling inom ramen för MSB:s befintliga uppdrag och regeringens uppföljning.

Vi kan nog alla vara överens om att vi inte har råd att vänta ytterligare tio år innan SOS Alarm fungerar som det ska.

Med detta sagt, fru talman, vill jag våra reservationer till trots – som vi givetvis står bakom innehållet i – yrka bifall till utskottets förslag till beslut i dess helhet.

(Applåder)