Herr talman! Jag yrkar avslag på regeringens proposition om att införa visitationszoner, eller säkerhetszoner som det numera kallas. Jag yrkar också bifall till reservation 1.
Det råder inget tvivel om att vi har ett allvarligt läge med organiserad brottslighet, skjutningar och sprängningar i vårt land och att det finns behov av skarpa åtgärder. Men åtgärderna behöver vara både effektiva och rättssäkra. De föreslagna visitationszonerna, säkerhetszonerna, är varken effektiva, rättssäkra eller för den delen rimliga eller proportionerliga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner
Centerpartiet är inte emot kroppsvisitationer eller husrannsakningar i sig. Det är tvångsmedel som redan finns och som är viktiga när de används på ett rimligt och proportionerligt sätt vid misstanke om brott eller förebyggande. Men inget av det är fallet med dagens förslag.
Ett av våra främsta argument mot förslaget är att det saknas stöd för att visitationszonerna skulle vara effektiva och ha en förebyggande effekt. I stället ser vi att de riskerar att leda till ökad diskriminering och minskat förtroende för polisen.
Regeringen hänvisar primärt till Danmark. I Danmark finns, som vi hört, visitationszoner sedan 2004. Där hade inte polisen de möjligheter till kroppsvisitation som svensk polis har och länge har haft. De danska visitationszonerna har enligt uppgift inte utvärderats. Men såväl i propositionen som av en dansk forskare som skrev på DN Debatt häromdagen och av andra framhålls att det avgörande för de danska framstegen med stor sannolikhet inte var möjligheten till kroppsvisitation utan en stor och konstant polisiär närvaro med tillräckliga resurser samt närvaro av andra resurser från övriga samhället, både från det offentliga i form av andra myndigheter, kommuner och bostadsbolag och från civilsamhället i form av näringsliv och föreningsliv.
I propositionen refereras också till en Brårapport från 2010 där det framgår att det är viktigt att polisens arbete riktas mot brottsintensiva platser, vilket är fallet i detta förslag. Men i rapporten står det inget om visitationszoner eller liknande, utan även där är fokus på en stark polisiär närvaro.
Det står även: "Om allmänheten samtidigt tar avstånd från polisen blir det svårt att betrakta ett platsbaserat polisarbete som framgångsrikt." Det är alltså inte visat att de föreslagna säkerhetszonerna är effektiva. De skapar i stället en stor risk för diskriminering och godtycke. Dessutom behöver man vara oerhört försiktig med att införa lagstiftning som medger en sådan inskränkning i grundläggande fri- och rättigheter som kroppsvisitation är.
Vad ser vi då som lösningen på det problem vi är överens om finns? Redan i dag har polisen enligt polislagen rätt att kroppsvisitera personer vid en låg grad av misstanke och i vissa fall även förebyggande, just i syfte att få bort vapen och sprängmedel från de kriminella. Den nuvarande lagstiftningen tillsammans med en stark polisiär offentlig närvaro, där förskola, skola, bostadsbolag och myndigheter tillsammans med polisen samarbetar med lokalt närings- och föreningsliv, är det som vi ser som den effektiva vägen.
Är säkerhetszonerna verkligen brottsförebyggande? Jag har här under debattens gång hört att de av majoriteten har beskrivits som brottsförebyggande, brottsbekämpande och ibland brottsutredande. Men det som står i betänkandet är att de är brottsförebyggande. Låt oss då prata om brottsförebyggande!
Vi pratar också ofta om barnen. Där behöver vi ha brottsförebyggande fritidsverksamhet. Vi behöver ha vuxna och ibland även de baktalade saften och bullarna. En ond kraft behöver nämligen mötas av en god kraft och inte av ett tomrum eller, för den delen, av en visitationszon.
Vi ser stora risker för att zonerna leder till ökad stigmatisering av vissa områden. Polisens, kommunernas och andra aktörers förebyggande och förtroendeskapande arbete riskerar att raseras utan att vi ser någon brottsförebyggande effekt i andra ändan.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner
Trots regeringens bild av att zonerna i sig skapar trygghet är det svårt att se det positiva för ett område att få en säkerhetszon inrättad. Det är svårt att se att det skulle locka till sig näringsliv och företagare i form av butiker, kontor och service när man vet att det finns en risk för medarbetare, besökare och boende att bli slumpmässigt utsatta för kroppsvisitation och få fordon genomsökta. Och är det något de här områdena behöver är det jobb, service och förtroende för samhället.
Jag vill också säga någonting om beredningen av lagförslaget. Beredningsförfarandet har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll som för de former under vilka förslaget tagits fram. Vi behöver här åter konstatera att förslaget rör grundläggande rättigheter till privatliv och integritet. Förslaget hanterar frågor om gränserna för den statliga maktutövningens och rättsstatens kärna.
Av direktiven till den utredning som ligger till grund för dagens förslag framgår att uppdraget var att ta fram ett förslag på hur ett system med visitationszoner kan införas, inte att utreda huruvida ett system med zoner kan anses vara en effektiv lösning på de problem som finns. Med ett sådant upplägg finns en uppenbar risk för att problemet blir bristfälligt belyst och analyserat. Detta har också framförts av bland annat JO, Stockholms universitet och Svea hovrätt i deras remissvar.
En viktig faktor när det gäller tvångsmedel är att de måste omgärdas av effektiva kontrollmekanismer. Lagrådet säger i sitt yttrande att förslaget såvitt det avser möjligheten att överklaga inte kan läggas till grund för lagstiftning. Det saknas rättssäkerhetsgarantier.
Vi anser i likhet med Lagrådet att ett system med underställande av polisens beslut hade varit bättre, och vi kommer noga att följa upp enskildas och rättsväsendets möjligheter och förmåga att kontrollera och överpröva beslut om de här zonerna. Vi kommer också att granska och noga följa regeringens arbete med en ny diskrimineringslag som även behöver omfatta polisens myndighetsutövning.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att vi har ett allvarligt läge i Sverige nu med en grov organiserad brottslighet på frammarsch. Det är viktigt att staten agerar. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Centerpartiet har stått bakom de straffskärpningar som har införts. Vi har stått bakom vistelseförbud. Vi har stått bakom de utökade befogenheter för polisen när det gäller hemliga preventiva tvångsmedel som nu är på plats, och vi har stått bakom de stora resursförstärkningarna till hela rättsväsendet. Vi anser att staten behöver agera kraftfullt, effektivt och rättssäkert. Men visitationszonerna är inget av detta.
Vi kan konstatera att förslaget har mött kritik i sällan skådad omfattning vad gäller syfte, effekt, beredning, skydd av grundlagsskyddade fri och rättigheter, proportionalitet, risk för diskriminering och avsaknad av rättssäkerhetsgarantier. Att i det läget införa lagar som på allmän plats inskränker grundläggande fri- och rättigheter med argumenten att vi måste pröva allt, att de som har med rent mjöl i påsen inte behöver oroa sig eller, som jag hört nu i dag, att det inte är visat att det är dåligt, tycker jag inte är värdigt. Det finns ett skäl till att det finns ett skydd mot kroppsvisitationer i grundlagen.
Vi är för kroppsvisitation vid misstanke om brott eller om det finns skäl att anta att personen i fråga har vapen eller sprängmedel. De lagarna finns redan.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner
Jag har insett att detta med tvångsmedel är lite som med antibiotika. När penicillinet kom var det revolutionerande - det botade sjuka och fick folk att överleva. På samma sätt är det med tvångsmedel. Vi behöver absolut kunna avlyssna, kroppsvisitera och göra husrannsakan för att kunna förebygga och utreda brott. Men, vi vet numera att när antibiotika överanvänds uppstår en resistens, och den biter inte längre på vare sig enkla eller svåra sjukdomstillstånd. Risken är densamma om tvångsmedel överanvänds.
Det förtroende som polis och övriga rättsväsendet har från allmänhetens sida är avgörande, både för det förebyggande och för det brottsutredande arbetet. Men om den breda allmänheten antar att man oskyldigt kommer att kunna bli kroppsvisiterad eller avlyssnad är risken att man inte längre ser polisen som en trygghet utan som ett hot. Samtidigt har den grova brottsligheten både resurser och drivkrafter att hitta nya sätt att kringgå de nuvarande tvångsmedlen. Då har vi gått för långt.
Det är en balansgång med tvångsmedel, precis som med antibiotika. Rätt använt är det oerhört positivt och livsavgörande, men överanvänt blir det till slut verkningslöst. Därför drar Centerpartiet gränsen här.