Fru talman! Jag tänker att vi inte får glömma att vi pratar om en ersättning som efter skatt ligger på ungefär 11 000 kronor i månaden. Var fjärde person med en funktionsnedsättning har en låg ekonomisk standard, och enligt FUB är det just nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen som är den främsta orsaken till fattigdom hos personer med intellektuell funktionsnedsättning. I årets rapport Fångad i fattigdom skriver FUB att en person med sjuk- och aktivitetsersättning kan gå back med cirka 1 300 kronor i månaden.

I mitt yrke har jag träffat många individer med olika funktionsnedsättningar men också med fantastiska anhöriga. Det är människor med drömmar och livsglädje men också med en stor stress och oro, fru talman. Anhöriga frågar vem som ska ta hand om eller försörja deras barn när de själva har dött. Det är en fruktansvärd utveckling vi ser när människor känner denna enorma stress och rädsla inför den framtid som deras barn ska gå till mötes när de själva inte finns kvar och kan stötta ekonomiskt. Jag tror att vi är överens om att det är fruktansvärt.

Fru talman! Statsrådets resonemang här i kammaren tycker jag tyder på en passiv hållning till en av de mest brännande frågorna i vårt välfärdssystem när hon hänvisar till "en lämplig ordning" och ignorerar alla de verkliga konsekvenserna av en indexering som inte hänger med i den faktiska kostnadsutvecklingen. Jag hoppas att vi framöver kan enas om och också jobba för att stärka den ekonomiska tryggheten för de människor som har just sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag vill tacka statsrådet för debatten.