Fru talman! I ekonomiskt kärva tider drabbas personer med låga inkomster extra hårt. Det är en kärnfråga för rättvisan och solidariteten i vårt samhälle att de mest utsatta inte lämnas bakom när ekonomin skakar.

När priserna stiger och ersättningarnas värde eroderar står regeringen inför ett tydligt val: Antingen agerar man för solidaritet och rättvisa eller accepterar bara en tyst, ökande ekonomisk ojämlikhet.

Det är tydligt, fru talman, att den nuvarande ordningen, där ersättningarna justeras utifrån prisbasbeloppet, inte kompenserar för de ökade levnadskostnader som våra medborgare står inför. För varje procent som ersättningen förlorar i värde skärps klyftan mellan liv och överlevnad. Därför kräver situationen så mycket mer än en återhållsam finanspolitik. Det krävs beslutsamma och snabba åtgärder för att höja och justera ersättningarna så att de speglar de faktiska levnadskostnaderna.

Jag tycker att det är märkligt, fru talman, att när det gäller att ge stöd till oss med höga inkomster finns det handlingskraft. Man inför till och med en straffbeskattning för sjuka och funktionsnedsatta. Men när det gäller att förändra indexeringen av sjuk- och aktivitetsersättningen finns det många bortförklaringar, som att det skulle driva på inflationen.

Jag vill därför återanvända en fråga som jag ställde till statsrådet i december. Jag vill be statsrådet att förklara varför satsningar på sjuk- och aktivitetsersättning skulle vara inflationsdrivande medan skattesänkningar för höginkomsttagare inte är det.

(Applåder)