STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Tack, interpellanter och ledamöter som är med i diskussionen! Jag måste börja med att säga att jag har missbedömt oppositionen. Jag förutsatte att ni hade en gemensam syn på problemen i hälso- och sjukvården, men så är det ju inte.
Problemen i hälso- och sjukvården är många och sammansatta. Det är en brist på vårdkapacitet. Det handlar om att vi inte har tillräckligt med kompetens. Även om Anders W Jonsson framhåller att vi har fler sjuksköterskor än vi kanske någonsin har haft räcker det inte. De måste ju få en möjlighet att arbeta med vården. De måste få möjlighet att arbeta heltid och ha en fungerande arbetsmiljö. Detta är skälet till att man går över till hyrpersonal i stället för att ha fast anställda medarbetare.
Det är uppenbart att oppositionen inte har en gemensam syn på vilka problemen i sjukvården är i dag och vad vi behöver göra åt dem. Däremot är jag helt överens med ledamoten Jonsson om att vi har haft vårdköer i decennier. Det är det ingen tvekan om. Därför finns det skäl att titta på det som ledamoten Jonsson tar upp, alltså strukturella frågor och hur lagar och regler leder till att vi förlänger köer i onödan. Regeringen kommer att återkomma i frågan om vårdgaranti och möjlighet att söka vård på olika sätt framöver.
Men när det gäller den akuta situationen med varsel är det allvarligt att det enligt Sveriges kommuner och regioner i dag finns ungefär 5 600 medarbetare i vården som har ett varsel liggande. Många regioner har dock undantagit både sjuksköterskor och läkare från varsel. Sådana varsel finns dock, och det är förstås problematiskt för enskilda som drabbas men också för utvecklingen på lång sikt. Det är skälet till att regeringen har kommit med ett nytt sektorsbidrag för i år om 6 miljarder, som innebär att vi kan behålla motsvarande 7 000 sjuksköterskor.
Beskedet till ledamoten Eriksson är, precis som jag sa i mitt svar, att regeringens uppfattning är att vi ger de här pengarna därför att vi behöver behålla vårdpersonalen. Vi behöver dem i hälso- och sjukvården.
Vi har också ett förslag som kommer att gälla i sex år framöver och som innebär att regioner kan komma att få söka stöd - det handlar om 250 miljoner årligen - om de långsiktigt vill ta itu med de strukturella ekonomiska problem de har. Har man haft problem i många år gör man nämligen inga snabba vändningar.
Det är inte alla regioner som bara har problem med inflationen. Några har också haft långvariga strukturella ekonomiska problem, och då kan man behöva detta stöd från regeringen, som är långsiktigt. Det är alltså en variant av den kommunakut som förut har funnits. Nu inrättar vi den för regionerna, och den kommer att finnas i sex år framöver.
Hur är då läget just nu? Just nu, vill jag berätta för riksdagens ledamöter, genomförs lika många operationer som före pandemin. I de senaste siffrorna från Spor, Svenskt perioperativt register, som är professionens register, framkommer det att det genomförs nästan exakt lika många operationer nu som före pandemin, eller 98 procent. Det är alltså inte mycket som skiljer. Under hela hösten, vintern och början av våren har andelen operationer varit mellan 94 och 100 procent jämfört med representativa veckor före pandemin, allt enligt Spor.
Samtidigt är det stora regionala skillnader, och vi ser återigen att sjukvården och dess kapacitet är ojämlikt fördelad. Det påverkar förstås patienter i Sverige. Men flera goda exempel är värda att särskilt lyfta fram. Region Gotland och Region Sörmland har genomfört 115 respektive 112 procent operationer jämfört med hur det såg ut före pandemin. På 30 sjukhus genomförs nu fler operationer än före pandemin. På exempelvis Alingsås lasarett, Helsingborgs lasarett och sjukhuset i Kalix genomförs en tredjedel fler operationer jämfört med före pandemin. Detta hade aldrig kunnat ske utan hårt och dedikerat arbete av vårdens medarbetare. Äras den som äras bör, och det är alltså vårdpersonalen och sjukhusledningarna som målmedvetet har arbetat på ett gott sätt.