Fru talman! Sverige har ju bland världens bästa sjukvårdssystem med helt fantastiska resultat. Men sedan decennier tillbaka har vi ett problem, och det är att vi har alldeles för långa vårdköer i förhållande till de flesta andra länder. Det tar för lång tid att komma fram i kön, och det får konsekvenser. Det får konsekvenser för patientsäkerheten. Men det får också konsekvenser för jämlikheten i samhället, när de som har kontakter eller kontanter alltid tar sig fram. Klyftorna ökar. Det här är ett mycket stort bekymmer i svensk sjukvård och har varit så under decennier.

Sjukvårdsministerns parti sa i valrörelsen att det här är kriminella köer eller olagligt långa köer och lovade att göra någonting åt det. Desto mer beklagligt är det då, fru talman, att utvecklingen går åt helt fel håll.

Det var det som gjorde att jag ställde den här interpellationen. Om man jämför januari 2022 med januari 2024 ser man att det är fler människor i dag som väntar på att få ett första besök hos en specialistläkare och fler människor i dag som står i kö för en operation. Trots sjukvårdsministern och hennes löften i valrörelsen har det inte blivit bättre, efter 500 dagar, och det är det som gör att larmklockorna borde ljuda.

Därför frågade jag vilka ytterligare åtgärder man nu kommer att föreslå från regeringens sida, för jag utgår från att det här ligger högt på agendan.

Jag blir, fru talman, besviken när jag ser att sjukvårdsministern väljer att degradera frågan om köer genom att lägga ihop den med frågorna om regionernas ekonomiska kris och om kompetensbristen, som om detta vore ett enda stort problem i sjukvården. Det är inte så. De ekonomiska bekymren i regionerna kommer förstås att förvärra detta, men det har varit samma problem även i ett läge där regionerna har haft god ekonomi. Och länder som avsätter betydligt mindre än vi som andel av bnp har inte samma problem med köer.

Sedan väljer ministern att även ta med frågan om kompetensbristen. Om man nu måste avskeda och göra sig av med personal är det klart att detta inte kommer att förbättra situationen vad gäller köer utan försämra den. Men det är inte där roten till det onda finns. Sverige har förhållandevis många sjuksköterskor och läkare per 1 000 invånare - fler än andra länder som förmår ha kortare köer.

Vårdköerna i Sverige är alltså ett strukturellt problem som vi har haft under lång tid. När jag frågar ministern vilka ytterligare åtgärder regeringen nu kommer att vidta upprepar hon i sitt svar tre förslag som har varit kända sedan lång tid tillbaka.

Det handlar för det första om att man ska ha en överenskommelse med SKR. Det har varje regering sedan decennier tillbaka haft. Det har inte lett till någon förändring.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra är att man ska göra en tillfällig engångssatsning för att sannolikt köpa operationer under ett eller annat år. Det är väl inte fel att göra det, men det löser inte grundproblemet.

Det tredje är att man lyfter ett gammalt sosseförslag som den förra regeringen tog fram, nämligen att vi skulle ha en vårdförmedling i Stockholm, ett kontor på Kungsholmen, dit regionerna kan vända sig för att få veta var i landet det finns ledig kapacitet. Detta kommer inte att påverka ett dugg.

Det som behövs är strukturella förändringar som syftar till att ge patienterna makten att välja fritt i landet och till att dessutom skapa långsiktiga förutsättningar som gör att det finns möjlighet för andra aktörer att utöka sitt utbud.

Så, fru talman, min fråga kvarstår: Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå? Denna situation är nämligen oerhört illavarslande, med köer som i dag är längre än de var för 500 dagar sedan.