Herr talman! Jag sa i en tidigare debatt att infrastrukturen antingen är en flaskhals eller en möjliggörare för den nyindustrialisering vi ser. Det var i samband med en interpellation om norra Sverige, men denna utveckling ser vi ju i stort sett i hela landet. Därför är detta väldigt angeläget också utifrån en grundplattform av en verksamhet som har varit på plats, i det här fallet i Ludvika, i många år men där vi nu ser en ytterligare utveckling och expansion. Där behöver förstås infrastrukturen hänga med för att möjliggöra den tillväxt och det jobbskapande som industrin står för. Det är därför regeringens prioritering på infrastrukturområdet handlar om just arbetspendling och godstrafik för att stärka jobb och tillväxt i hela landet.

Jag är väl insatt i den specifika situation som ledamoten lyfter upp. Jag har själv träffat Hitachis vd på departementet och fått situationen beskriven för mig. Jag tror att ledamoten har full respekt för att jag inte kan föregripa den process som nu är igång med arbetet med nationell plan, men som regeringen tidigare har visat med sitt agerande är vi beredda att fatta beslut för att skynda på åtgärder och se hur vi kan möjliggöra infrastruktursatsningar och, om det behövs, tidigarelägga dem för att inte sätta käppar i hjulet för utvecklingen. Detta är ett bra exempel på det.

Jag har inga nya besked i dag. Däremot är detta också ett tydligt exempel på att infrastrukturen antingen är en flaskhals eller en möjliggörare. Det är därför man behöver ha fokus på detta och ha med det vid bordet när man tittar på infrastrukturplaneringen och prioriteringarna framöver.

När det gäller Trafikverkets upphandlingar, som ledamoten lyfter, är det en del av den genomlysning som nu sker inom myndigheten och som Trafikverket själva har initierat. Som statsråd välkomnar jag förstås att man själv tittar på hur man kan underlätta för fler att vinna kontrakt och göra det enklare att upphandla infrastrukturprojekt. Det är också någonting som kan gynna små och medelstora företag, till exempel sådana som är lokalt förankrade. Det blir ett effektivare och mindre administrativt tungt sätt att hantera viktiga infrastrukturåtgärder, vilket i sig kan skynda på processer. Detta är någonting som jag välkomnar.

Myndigheten har själv pekat på stora effektiviseringsvinster och att man skulle kunna använda de medel som frigörs till just vägar och järnvägar i stället för administrativa processer. Detta motsvarar i storleksordningen 600 miljoner kronor per år, enligt Trafikverket. Förhoppningsvis svarar det på den fråga som ledamoten skjuter in i debatten.

Låt mig dock återgå till grundfrågan vilka besked jag vill ge till dem som börjar ge upp tanken på att resa med tåg och till svensk industri när det gäller att kunna lita på tåget för sina viktiga transporter. Svaret är: Nu tar vi tag i det basala behovet av ett fungerande underhåll av järnvägen, något som har varit eftersatt i decennier. Vi kan lämna frågan om vems fel det är att situation är som den är och snarare gemensamt se till att prioritera detta framåt. Det är min fasta övertygelse att vi kommer att behöva göra det. Då handlar det som sagt om både mer pengar till underhåll och mer underhåll för pengarna.