Herr talman! När man pratar om gigarbete hamnar man lätt i de extrema formerna, där människor verkligen far illa. Det handlar om matbud och liknande, som har en arbetsgivare i praktiken men samtidigt ses som egenföretagare. Det finns såklart gigarbetare som vill vara egenföretagare - det måste vi komma ihåg. Det kan handla om exempelvis musiker som vill uppträda på någon spelning någonstans. Det är inte dessa personer, som verkligen är egenföretagare, som den här interpellationen handlar om utan om de människor som i praktiken har en arbetsgivare men trots det blir något slags egenföretagare. De far många gånger illa.

Ska vi kunna se till så att den svenska modellen verkligen löser de problem som finns - den gängse ordningen i Sverige är ju att vi låter parterna i stor utsträckning sköta denna typ av frågor - måste organiseringsgraden öka. Vi måste se till att fler människor organiserar sig fackligt. Vi måste också se till att fler arbetsgivare tecknar kollektivavtal. Annars kommer vi aldrig att lösa denna problematik.

Vissa av dessa företag säger tyvärr öppet: Vi vill inte vara en del av den svenska modellen; vi ser vår verksamhet som något annat, som kompletterar den svenska modellen. Då har vi ett problem - om väldigt många företag i det här landet ställer sig utanför den modell som vi sedan Saltsjöbadsavtalet gemensamt har valt för att lösa arbetsmarknadsfrågor. Det är en modell som har gagnat oss och gynnat det här landet.

Vi står nu inför andra stora omställningar när det gäller till exempel artificiell intelligens, där den svenska modellen också kommer att vara helt avgörande. Börjar vi nagga den i kanten kommer vi plötsligt att upptäcka många andra problem som vi behöver hantera.

Jag vill ändå ta mig tid att prata om människor inom gigsektorn, som den som vill vara lite trendig kan kalla den. Jag kan ibland tycka att det blir lite skönmålning av de förhållanden man har. Vi kan väl kalla det plattformsarbete.

Jag vet inte om statsrådet själv såg bilderna från när det var snöstorm, till exempel. Tågtrafiken och tunnelbanetrafiken var inställd. Människor uppmanades att inte ge sig ut på vägarna. Vad såg man då? Foodorabud i rosa kläder som cyklade i ovädret. Vi kan inte ha det så på svensk arbetsmarknad. Vi kan inte ha en situation där en grupp människor blir ett modernt proletariat, som vi tvingar ut när vi uppmanar alla andra att vara hemma. Då ska dessa människor ge sig ut och ordna mat till folk.

Dessutom är det oklart vem som har arbetsgivaransvaret. Om den här människan - jag har ingen aning om hur det gick för hen, men jag hoppas att hen mår bra - till exempel cyklar omkull, vad händer då? Vem har ansvaret? Detta är frågor som i många fall är oklara. Försäkringsförhållandena är oklara, och arbetsmiljöansvaret är oklart. Det finns egentligen inte, för man har kommit fram till att det inte finns någon arbetsgivare i den meningen.

Detta är ett reellt problem. Vi får hoppas att plattformsdirektivet kan lösa det i viss mån. Men organisationer som Gigwatch, till exempel, säger öppet att detta inte kommer att lösa problemen. Europafacket har också varit väldigt tveksamt till att plattformsdirektivet i den form som till slut antogs kommer att lösa denna problematik på arbetsmarknaden. Det finns en ganska uppenbar risk för att det blir ett slag i luften.

Ett annat sätt kunde vara att uppmana fackförbund och arbetsgivare att organisera fler av dessa människor och företag så att vi kan få in dessa företag och de faktiska anställda i den svenska modellen.

Jag är lite nyfiken. Vad kommer regeringen att göra om plattformsdirektivet inte visar sig vara lösningen?