Herr talman! Sofie Eriksson talar sig varm för rättvisa skatter. Jag håller med. Hon kritiserar regeringen. Men jag vill ändå påminna om att Riksrevisionens granskning sträcker sig från 2011 till 2023 - fem år med moderata statsministrar och åtta år med socialdemokratiska. Lite självkritik vore alltså på sin plats.

År 2019 lade den dåvarande socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson fram ett förslag om att värnskatten skulle avskaffas, något som Socialdemokraterna i riksdagen röstade för.

Utan annat underlag än gissningar och antaganden landade promemorian i att förslaget över tid är självfinansierande till 100 procent och bedöms ha försumbar effekt på både antalet sysselsatta och antalet arbetslösa i ekonomin - exakt det som Riksrevisionen kritiserar i sin granskning. Det socialdemokratiskt ledda Finansdepartementet konstaterade att förslaget skulle gynna höginkomsttagare och män, och någon djupare analys av detta gjorde man aldrig.

Värnskattens avskaffande innebar stora skattesänkningar för dem som tjänade mest. Den som 2020 tjänade 25 000 i månaden fick en skattesänkning på 21 kronor, medan den som tjänade 70 000 fick en skattesänkning med nästan 1 000 kronor i månaden. LO:s ekonomer räknade ut att de 50 toppdirektörer som ingår i Sveriges ekonomiska maktelit i snitt fick 67 000 kronor i månaden i skattesänkning under 2020 genom Socialdemokraternas politik. Det blev alltså 21 kronor till den som tjänar 25 000 och 67 000 kronor till makteliten.

Detta är den politik som Socialdemokraterna förde under förra mandatperioden, när man var i majoritet. Hur går detta ihop med Sofie Erikssons retorik? Är det så att Socialdemokraterna säger en sak i majoritet och en annan i opposition?