Fru talman! Jag lyssnade på den tidigare debatten om social dumpning, där ministern underströk att mycket har hänt sedan Statskontorets rapport släpptes 2021. Om statsrådet därmed menar att problemet med social dumpning inte förekommer längre är det inget som våra kommuner hemma i Gävleborg upplever.

Dagens Nyheters kartläggning från i höstas visar att problemet snarare har ökat sedan Statskontorets rapport och att varannan kommun uppger att andra kommuner medvetet har placerat människor som de inte önskar i sin kommun hos dem. Ofta har hemkommunen då stått för såväl flyttkostnaden som den första hyran, men därefter har man kapat banden och släppt allt ansvar.

Patrik Lundqvist nämnde tidigare hur det ser ut i Sandviken. Sandviken och Söderhamn är två av de kommuner i landet som har tagit emot flest av de dumpade, eller vad man ska kalla dem. Det handlar om fler än 15 hushåll per år, enligt Hem & Hyras kartläggning från förra året.

Det handlar om människor som är socialt utsatta av olika anledningar, till exempel för att de har flytt från krig och är relativt nya i landet. Men det handlar också om missbruksproblematik eller om skulder eller annan social utsatthet. Det kan handla om kvinnor som varit tvingade att fly från en våldsam man.

Inte sällan är barn inblandade - barn som alltså slits upp från skola, föreningsliv och kanske ett socialt nätverk för att de inte är önskade i den kommun där de har sin trygghet.

Ibland kan det vara bra med en nystart, absolut, men då ska flytten komma sig av att man i beslutet utgår från barnperspektivet och vad man genuint tror är det bästa för barnen.

Fru talman! Sverige måste kunna bättre än så här. Vi behöver en bostadspolitik värd namnet. Vi behöver ökad jämlikhet, och vi behöver konkreta åtgärder mot social dumpning.