Fru talman! Vi börjar med försvarsindustrin. Först vill jag kvittera att jag gläds över enigheten också i den här frågan: enighet om att förse Ukraina med så mycket vapen som möjligt så att de kan vinna det här kriget och enighet om att försvarsindustri är en nödvändig verksamhet för demokratier för att kunna försvara sig. Det har inte alltid varit självklart. Ju färre vapen vi har i världen, desto bättre är det. Det är den långsiktiga ambitionen, men naturligtvis måste demokratierna kunna försvara sig mot dem som har vapen. Allt detta tycker jag att vi numera har en bra enighet om i Sverige.

Det bästa sättet att undvika att vapen hamnar i dåliga händer efter kriget är att Ukraina vinner kriget, att demokratier kan försvara sig mot icke-demokratier och att de länderna därefter står starkt rustade inför nästa försök av ett land som vill någon illa. Det är det allra bästa sättet att låta de vapnen göra nytta även efter kriget. Det medverkar Sverige gärna till som stolt försvarsmaterielproducent.

När det gäller Mellanöstern är det alldeles uppenbart att den humanitära situationen är helt förfärlig. Där står rådet helt enat. Alla de saker som nämns nu var uppe till diskussion. Men som bekant måste rådet landa i enighet i sina slutsatser, och det här är så långt enigheten i EU:s medlemsstater når. Låt oss då se glaset som halvfullt snarare än halvtomt! Vi kom längre än tidigare. Vi har mer samsyn med USA än tidigare. Det är fler länder som vill göra någonting konstruktivt i denna mycket svåra situation. Så här långt kom vi enigt den här gången. Jag utesluter inte att vi kan komma längre i enighet senare.