Herr talman! Som Jytte Guteland påpekar i sin interpellation och i sitt inlägg är matprisernas uppgång ett dramatiskt problem för en stor andel av den svenska befolkningen.

Även om Elisabeth Svantesson har rätt i att flera transfereringar i det svenska socialförsäkringssystemet indexeras gör inte alla det. Man kan till exempel notera att barnbidraget inte räknas upp. Det har urholkats så att ett barnbidrag innevarande år, räknat i 2020 års priser, bara är värt 985 kronor. Barnbidraget är alltså nominellt satt till 1 250 kronor. Eftersom det inte har räknats upp sedan 2020 är det nu värt 985 kronor. Det är en urholkning med över 20 procent på de fyra åren.

På liknande sätt är det med grundnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen. På samma sätt är det med takbeloppet i a-kassan. På samma sätt är det med en lång rad av komponenter i socialförsäkringssystemet.

För alla människor som är beroende av detta - som Elisabeth Svantesson gärna talar lite föraktfullt om som bidragsberoende - är det allvarligt att priset på påskbordet den gångna helgen har ökat med mellan 7 och 12 procent sedan föregående år. Priset beror lite på vilka varor det är. Äggen är 12 procent dyrare. Chokladen är 7 procent dyrare. Laxen är 10 procent dyrare. Sillen är 8 procent dyrare. Det är några exempel på vad svenskarna har på påskbordet och som man behöver kunna köpa även om man har garantinivån i föräldraförsäkringen eller, för den delen, takbeloppet i a-kassan.

Elisabeth Svantesson firar att inflationsbekämpningen har effekt. Ja, prisökningarna avtar. Men prisökningar av det slag som vi har sett de senaste åren gör att de svenska hushållen kommer att vara fattigare under lång tid framöver, inte minst på grund av att priset på mat har ökat mer i Sverige än vad det har gjort i våra nordiska grannländer.

Elisabeth Svantessons inflationsbekämpning har ärligt talat varit mindre effektiv än grannländernas, och hon har inga ambitioner att skydda de mest utsatta hushållen från konsekvenserna av dessa prisökningar.