Fru talman! På kort sikt, akut, handlar frågan om ytterligare statsbidrag till kommunerna om ifall regeringen kommer att ta ansvar för att förhindra drakoniska nedskärningar inom välfärden i vårt land eller inte och om de nedskärningar som man nu tvingas till, exempelvis inom äldreomsorgen i Nordanstig och Gävle, måste genomföras eller inte.

Ja, det handlar om prioriteringar. Ministern talar om att kommunerna måste prioritera, men också regeringen måste prioritera. Är ett gemensamt ansvar för en värdig välfärd viktigast, eller ska sänkt skatt till höginkomsttagare och på snus och plastpåsar gå före? Ska bankerna med sina övervinster bidra mer i dessa kristider eller inte? Ska krisens bördor fördelas mer rättvist eller inte?

I grunden handlar det vi debatterar här om behovet av att sluta det välfärdsgap som finns mellan de resurser som välfärden i dag har och de resurser välfärden skulle behöva för att stärka jämlikheten, kvaliteten och tillgången till en god välfärd i hela landet. Det är nu i dessa ekonomiska kristider som vi väldigt tydligt och glasklart kan se vad kommuners olika förutsättningar och en strukturell underfinansiering av välfärden med sänkta skatter på hundratals miljarder kronor på nationell nivå under många år faktiskt leder till.

Många kommuner har inga andra alternativ för att parera kostnadskrisen än att göra nedskärningar i den kommunala verksamheten, som redan är väldigt slimmad på många håll, eller att höja den platta kommunalskatten, vilket slår hårdast mot låg- och medelinkomsttagare. Det gör att storleken på statsbidragen har en avgörande betydelse i dessa kristider.

Jag vill avslutningsvis fråga statsrådet om regeringen är beredd att ompröva frågan om att inflationssäkra statsbidragen så att de åtminstone inte urholkas från år till år. Detta är något som vi socialdemokrater har föreslagit.