Herr talman! Tack till ministern för svaret!

Jag noterade att ministern i sitt inledningsanförande nämnde att omskärelse av pojkar är en mångtusenårig tradition. Det har ministern naturligtvis rätt i. Men att en tradition pågått länge menar jag inte är något argument för att den ska fortsätta i all evighet. Länge var ju djuroffer en tradition inom många kulturer och religioner, men det är inget som görs nu. Inte förrän år 2000 upphävde katolska kyrkan sin dom mot Galileo Galilei som på sin tid utmanade kyrkans traditionella tolkning om att jorden var universums mitt, och länge var det en tradition inom Svenska kyrkan att endast män kunde bli präster, men även det var en tradition som avskaffades.

Vad jag vill komma till är att det har funnits tider i Sverige och världen då vi haft sedvanor, regler och lagar som vi i dag anser vara fel. Många av dessa har vi ändrat på trots att religion ofta legat som en våt filt över upplysning och vetenskap. Vissa religioners och kulturers vilja att i detta fall få omskära barn utgör inget undantag. Religionen säger en sak och professionen och vetenskapen säger en annan sak. Man kan välja om man ska följa religionens ord eller professionens ord.

Som ministern påpekade är detta på många sätt en filosofisk diskussion om man anser att religionsfriheten eller barns rättigheter enligt barnkonventionen väger tyngst. För min del anser jag inte att religionsfriheten innebär att man kan göra vad som helst i religionens namn, utan där finns det också gränser.

Syftet med Sveriges omskärelselag var, som ministern nämnde, att förhindra att pojkar far illa vid omskärelsen eftersom den annars riskerar att ske utomlands eller illegalt i Sverige. Men så resonerar vi kanske inte vid annan typ av lagstiftning. Det finns ju mängder av företeelser som vi anser vara förkastliga och som vi har förbjudit i Sverige, men som ändå sker illegalt i Sverige eller utomlands med svenska medborgare. En del av lagstiftningens syfte måste ju vara att vi från politiskt håll markerar mot en viss företeelse som vi inte anser vara okej och därefter också förväntar oss att lagen följs.

Omskärelselagen säger att pojkens inställning så långt som möjligt ska klarläggas och att ingreppet inte får utföras mot pojkens vilja. Men den är, menar jag, helt omöjlig att klarlägga vad gäller både spädbarn och små barn. Det gör alltså den skrivningen ganska menlös såvida inte pojken nått en så pass hög ålder att pojken själv kan avgöra om han vill genomgå operationen eller inte.

Med anledning av det vill jag ställa två frågor till ministern, med respekt för att man inte har fakta kring den första. Min första fråga är om det över huvud taget sker någon gång att ingreppet avbryts på grund av att läkare gjort bedömningen att det sker mot pojkens vilja. Min andra fråga gäller att regeringen som sagt inte har någon avsikt att införa ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar. Ser regeringen möjligheten att förändra lagstiftningen så att de berörda pojkarna ska ha uppnått en så pass hög ålder att de själva kan avgöra om de vill genomföra operationen eller inte?