Fru talman! Jag tackar Pontus Andersson Garpvall för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor här i dag.

Det råder ingen som helst tvekan om att vi under många år har haft en utomordentligt allvarlig samhällsutveckling i Sverige där det dödliga skjutvapenvåldet har tredubblats under en tioårsperiod. Regeringen gör nu väldigt mycket i samspel med Sverigedemokraterna för att vända denna utveckling. Vi resurssätter rättsväsendet på ett annat sätt, ger polisen mer effektiva verktyg, ser till att straffen på ett bättre sätt än i dag återspeglar brottens allvar och betonar den preventiva effekt som en längre inlåsning kan ha. Sitter man inne dubbelt så länge för ett grovt vapenbrott, vilket man gör från den 1 januari, i normalfallet fyra år i stället för tidigare två år, kan man inte begå nya brott under den tiden, inte rekrytera nya barn eller ungdomar till de kriminella nätverken och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Allt detta bottnar i en principiell grundsyn som handlar om att rikta om perspektiven när det gäller synen på straff och rättspolitiken i stort till att ta mindre hänsyn till gärningsmannen och dennes intressen och lägga större betoning på samhällets behov av skydd mot grov och allvarlig brottslighet och, förstås, brottsoffers intresse av stöd, skydd och upprättelse. Denna dimension har givetvis betydelse också för de frågor vi diskuterar här i dag.

För ett brottsoffer eller för anhöriga till ett brottsoffer kan det naturligtvis framstå som oerhört stötande att ett brott som begicks för länge sedan och då inte kunde klaras upp men som nu på grund av ny bevisning, ny teknik eller annat visar sig vara möjligt att klara upp ändå inte kan leda till en konsekvens för gärningsmannen eftersom brottet har preskriberats. Denna fråga står på högkant, och det är viktigt och bra att vi får diskutera den här i dag.

Låt mig innan jag går in på denna fråga betona att huvudfokus för vår politik är att ge brottsbekämpningen verktyg som gör det möjligt att klara upp så många brott som möjligt så snabbt som möjligt. I Stockholm låg 2022 brottsuppklaringen för dödsskjutningar på drygt 15 procent, men när vi summerar 2023 låg brottsuppklaringen på över 75 procent. Motsvarande siffra i Uppsala var 85 procent. Det beror på en kombination av en rad olika faktorer, men en faktor är nya, effektiva verktyg till brottsbekämpningen, andra arbetssätt och så vidare.

Vi ska givetvis lägga tyngdpunkten i våra insatser på att brott helst förebyggs och förhindras innan de äger rum, men om de väl äger rum ska de kunna utredas och klaras upp så att gärningsmannen eller gärningsmännen kan fällas i så nära anslutning det bara går till det begångna brottet. Här gör vi oerhört mycket.

När det gäller preskriptionsfrågorna har preskriptionen avskaffats för mord och andra riktigt allvarliga våldsbrott. När det gäller just barn mellan 15 och 17 år kan man säga att den särbehandling som också syns i preskriptionsreglerna baseras på att vi överlag hanterar brottslingar mellan 15 och 17 år på ett annat sätt än vuxna brottslingar. Det är mer en förklaring än ett uttryck för att jag tycker att det nödvändigtvis är rätt. Det är i alla fall bakgrunden.

I ett första steg höjs nu preskriptionstiden till 25 år för barn mellan 15 och 17 år. Det är ett viktigt steg, och det kommer att träffa många av de situationer som Pontus Andersson Garpvall tar upp. När vi väl har genomfört detta får vi återkomma till vilka ytterligare frågor som behöver belysas i ett andra steg.