Herr talman! Livet i våra hav, sjöar och älvar utsätts för hot från flera olika håll. Mänsklig exploatering i form av överfiske, övergödning och vattenkraft har pressat flera fiskbestånd till ruinens brant. Nu krävs det politiska åtgärder för att komma till rätta med problemen.

Vi har de senaste åren nåtts av återkommande larm om situationen för strömmingen i Östersjön. Kustfiskare och forskare vittnar om att mängden strömming har minskat kraftigt. Den strömming som är kvar är så liten att den inte längre går att använda till beredning eller försäljning. Det snabbaste sättet att hjälpa bestånden att återhämta sig vore att stoppa det storskaliga industriella fisket. Större delen av den fisk som tas upp av dessa fartyg hamnar inte på svenskarnas tallrikar utan blir till foder.

I detta akuta läge borde vi kunna förvänta oss att partierna i regeringsunderlaget agerar med kraft för att stoppa förödelsen i Östersjön. Tyvärr är det inte vad vid ser. När EU-kommissionen i höstas, efter att det larmats i flera år om strömmingens situation, till sist föreslog stopp för riktat fiske efter strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken valde regeringen att i stället verka för att industrifisket ska fortsätta, trots att de vet att vi för varje år som detta destruktiva fiske tillåts fortgå rör oss allt närmare en kollaps för strömmingsbestånden.

Vi har debatterat denna fråga vid flera tillfällen tidigare, och det argument som ständigt hörs från högerpartierna är att de inte hade något val eftersom inget annat land ville stoppa fisket. Den svenska regeringen rycker alltså på axlarna åt att vårt gemensamma hav skövlas. Men det är i och för inte så överraskande när man ser till hur de hanterar andra miljöfrågor. I stället för att vara ett föregångsland hamnar Sverige i bakvattnet.

Som om det inte vore nog med det skandalösa beslutet att i strid med rådande regelverk fortsatt tillåta storskaligt fiske vill EU-kommissionen nu ändra i förvaltningsplanen för Östersjön så att medlemsstaternas regelvidriga beslut i fortsättningen ska anses rätt och riktigt. Efter att ärendet har varit på bordet i flera månader har regeringen inte kunnat prestera mer än att säga nej till att det snabbehandlas. Men i sakfrågan vet de fortfarande inte vad de vill. De kan alltså inte bestämma sig för om strömmingen ska skyddas från kollaps eller inte. Eller har de egentligen bestämt sig men vill inte tala högt om det?

När vi hade överläggning i miljö- och jordbruksutskottet för en dryg månad sedan framstod det från landsbygdsminister Kullgrens sida som att han i varje fall inte har några invändningar mot kommissionens förslag att försvaga förvaltningsplanen.

Högerpartierna motiverar sitt agerande med att de vill skydda det småskaliga, kustnära fisket från fiskestopp. Det är en bluff. Den viktigaste förutsättningen för att det småskaliga fisket ska kunna fortleva är att det finns hållbara fiskbestånd att fiska på. För att det ska bli verklighet krävs stopp för industrifisket. Ett sådant stopp kan utan problem kombineras med att man tillåter det småskaliga fisket att fortsätta.

Herr talman! Strömmingen är tyvärr inte den enda fiskart som det går dåligt för. När det gäller torsken har läget varit allvarligt länge. Torskbeståndet i Östersjön kollapsade till följd av årtionden av överfiske och andra miljöproblem. Trots de senaste årens fiskestopp finns ingen vändning i sikte. Situationen ser inte bättre ut i Västerhavet. Trots forskares varningar tilläts överfisket länge att fortsätta. Kortsiktiga ekonomiska intressen prioriterades före långsiktig hållbarhet. Låt oss inte fortsätta göra samma misstag.

Än i dag fångas torsk i Östersjön i form av bifångst. Landningsskyldigheten innebär att det är olagligt att kasta tillbaka dessa bifångster i havet, men vi vet att det ändå sker till följd av bristande fiskerikontroll. Det gör det också svårt för forskarna att bedöma beståndens storlek.

Herr talman! Förra mandatperioden röstade riksdagen för att flytta ut trålgränsen. Det var ett mycket glädjande beslut. Trålgränsen skapades en gång för att skydda lekande och uppväxande bestånd vid kusten och på samma gång gynna det småskaliga, lokala fisket. Allteftersom bestånden av strömming i Östersjön har blivit mindre har det blivit tydligt att detta skydd behöver stärkas. Tyvärr verkar regeringen inte ta riksdagens beslut på allvar eftersom trålfiskestoppet bara genomförs som ett försök i vissa områden.

I Miljömålsberedningens betänkande Havet och människan från 2020 finns förslag om skyddade marina områden. Förslaget är att minst 30 procent av Sveriges territorialvatten och ekonomiska zon ska vara skyddade till 2030 och att minst 10 procent av desamma ska vara strikt skyddade. Detta är mycket viktiga förslag. Skyddade områden är något som efterfrågas av kustfisket. De behövs för att ge fiskbestånden möjlighet att växa till sig. Utflyttning av trålgränsen och införande av fler och större fiskefria områden är avgörande åtgärder för att förhindra att fler fiskbestånd kollapsar och ge hotade bestånd möjlighet att återhämta sig.

Herr talman! En av de fiskarter som har drabbats allra hårdast av människans framfart är ålen, som i dag står på kanten till utrotning. Beståndet är decimerat av decennier av överfiske, och precis som för andra arter stoppar vattenkraften ålarna från att nå sina forna livsområden. Internationella havsforskningsrådet förordar ett totalt fiskestopp. EU:s beslut att freda ålen sex månader om året är i detta läge helt otillräckligt. Än värre och än mer obegripligt är dock Sveriges val att förlägga fiskestoppet till den period då ålfisket är som minst. Dessutom vill regeringen stoppa den utfasning av licenser för ålfiske som finns i dag.

De som vurmar för att behålla ålfisket brukar hänvisa till att det är en tradition. Men en tradition brukar vara någonting som man ser framför sig att kunna fortsätta med långt in i framtiden. Det enda rimliga vore därför att göra allt vi kan för att stärka ålbeståndet nu för att undvika att ålen försvinner helt och hållet. Utan ålar, inget ålfiske.

Herr talman! Vi har historiskt varit alltför långsamma med att agera för att fisket ska bli hållbart. Det har gett oss utarmade hav och ett småskaligt fiske på utdöende. Detta är någonting som vi politiker behöver ta på största allvar. Därför måste vi agera nu för att stoppa industrifisket, flytta ut trålgränsen, skydda hotade arter och etablera en förvaltning som syftar till långsiktig hållbarhet och inte kortsiktig ekonomisk vinst för ett fåtal stora aktörer.

Vänsterpartiet vill se ett fiske som utgår från den svenska kusten där fisken fångas och landas lokalt och som bidrar till lokal beredningsnäring och turism. Ett sådant fiske skulle stå i samklang med naturen och havets ekosystem.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)