Herr talman! Då var det återigen dags att debattera fiskeripolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 12 och därmed vår kommittémotion.

Dagens debatt kommer likt den förra debatten förra året från min sida att handla väldigt mycket om den rådande krissituationen för fisken som finns i Östersjön. Det är lite med en dåres envishet som vi diskuterar situationen.

Herr talman! Låt mig börja med att lite grann diskutera det faktum som även tidigare talare har tagit upp. Det handlar om behovet av kraftigt ökad energiproduktion i landet för att möta morgondagens och inte minst den gröna omställningens enorma behov av billig el. Det innebär att vi måste möjliggöra betydligt fler havsbaserade vindkraftsparker, och då främst i de södra delarna av landet där behovet av ny elproduktion är som störst.

Flera havsvindparker är nu lyckligtvis under planering och i beslutsstadiet på västkusten och i Bohuslän. Men där har det också uppkommit ganska omfattande konfliktsituationer med fiskerinäringen och yrkesfiskarna när det gäller placeringen av dessa vindkraftsparker.

Oron kommer framför allt från yrkesfiskarna, som menar att de nu föreslagna placeringarna kanske kommer att vara dödsstöten för bland annat det så viktiga räkfisket, som har sina bästa fiskevatten inom de områden där man har tänkt placera dessa ganska stora havsvindparker.

Samtidigt säger sig regeringen jobba fram en förnyad livsmedelsstrategi som man kallar 2.0, där man mer än i tidigare livsmedelsstrategier vill fokusera även på de blå näringarna. Inte minst i kristider kan dessa näringar vara väldigt viktiga och bidra till en ökad livsmedelsförsörjning.

Trots detta faktum var det den socialdemokratiska regeringen som gav Jordbruksverket och Energimyndigheten samt Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att samordna och säkerställa att fiskerinäringen i ett mycket tidigt skede skulle vara med och diskutera dessa placeringar för att få en så liten påverkan för fiskarna på västkusten som möjligt.

Herr talman! Jag menar att regeringen måste ta dessa signaler och denna oro på allvar och lyssna på fiskerinäringen för att lösa den uppkomna situationen. Det borde finnas, precis som ledamoten Utbult sa tidigare, utrymme för både energiproduktion och livsmedelsproduktion i dessa områden utan att dessa konflikter behöver uppstå.

Herr talman! EU:s ministerråd fattade beslut den 20 november 2023 om hur stora kvoter som skulle få fiskas i Östersjön under 2024. Ett beslut om fastställande av fiskekvoter för bland annat Östersjön fattas varje höst av EU:s ministerråd för att fastställa ramarna för hur mycket fisk, exempelvis sill, strömming och skarpsill, som får fångas i Östersjön.

Detta beslut var i mycket viktiga avseenden omöjligt att förena med den vetenskapliga rådgivning som EU beställer från Internationella havsforskningsrådet, Ices. Det gick emot det förslag till beslut som EU-kommissionen utarbetat på grundval av denna vetenskapliga rådgivning.

Bland annat hade kommissionen föreslagit att inget riktat fiske och bara oundvikliga bifångster skulle tillåtas för såväl sill- och strömmingsbeståndet i centrala Östersjön som det i Bottniska viken. Trots detta beslutade alltså rådet och vår nu sittande regering om att tillåta fångst av drygt 40 000 ton sill och strömming och 55 000 ton skarpsill.

Herr talman! Låt mig bara påminna om att situationen för sill och strömming i Östersjön är, som alla vet, akut hotad. Det småskaliga kustnära yrkesfisket som fiskar för humankonsumtion får väldigt lite om ens någon fisk som är stor nog för människoföda.

Torsken har vi i princip utrotat och haft fiskeförbud för sedan 2019, och vi ser ännu ingen återhämtning. Nu får vi även alarmerande signaler om att laxen minskar kraftigt i Bottenviken, vilket naturligtvis är ännu en följd av att det finns alldeles för lite sill och strömming samt att situationen för dessa arter blir alltmer akut.

Om vi inte vill att sill och strömming ska gå samma öde till mötes som torsken redan har gjort är vi tvungna att agera nu, och kraftfullt, innan det är för sent.

Sillens och strömmingens utveckling i Östersjön sedan toppnoteringarna på 70-talet - de var ganska höga på grund av andra utsläpp - är en alarmerande utveckling som inte på något sätt kan misstolkas.

Minskningen av sill i Bottniska viken är 50 procent sedan i början av 90-talet, alltså en halvering sedan 90-talet. I centrala Östersjön är minskningen 80 procent sedan 70-talet, men - märk väl - 40 procent de senaste fyra åren. I västra Östersjön är minskningen 80 procent sedan början av 90-talet.

Trots dessa fakta beslutade alltså den sittande regeringen i EU:s ministerråd att tillåta ett fortsatt riktat fiske efter sill och strömming på 40 000 ton samt 55 000 ton skarpsill, med en garanterad mängd sill och strömming som bifångst som man inte behöver rapportera.

Herr talman! Detta beslut innebär att det kommer att vara det storskaliga fisket som kommer att fånga dessa kvoter, fisk som tyvärr till 95 procent kommer att malas ned till djurfoder. Ännu en gång står det lokala, regionala och småskaliga yrkesfisket som fiskar för humankonsumtion som de stora förlorarna.

Frågan som jag och många med mig ställer är: Har verkligen EU:s ministerråd och regeringen agerat utefter sina befogenheter och riktlinjer? Eller har de fallit till föga för ett fåtal stora aktörers ekonomiska vinstintressen? I stället för att följa rekommendationerna från vetenskapen och försöka rädda fiskpopulationen och miljön i hela Östersjön, och eventuellt även i stället för att följa lagen, väljer man att fortsatt tillåta allt fiske i hela den hotade Östersjön.

Herr talman! Beslutet om fiskekvoterna för sill, strömming och skarpsill är nu mot all vetenskaplig rådgivning redan fattade. Men regeringen har fortsatt möjlighet, om viljan finns, att genomföra olika åtgärder för att försöka skydda våra kritiskt låga nivåer av sill och strömming.

Efter flera granskningar kan vi konstatera att förekomsten av felrapporteringar av hur mycket sill och strömming man tagit upp nästan är total. Två tredjedelar visar sig rapportera mer än 10 procent fel. Vad som är värre är att över 10 procent av de granskade båtarna rapporterade över 100 procent fel. Det innebär att rapporteringsskyldigheten och landningsskyldigheten i Sverige knappast alls efterlevs. Detta tillsammans med alldeles för högt satta fiskekvoter gör att det är alldeles uppenbart att fisket i Östersjön driver utvecklingen mot en total kollaps för sill och strömming om ingenting görs.

Herr talman! Jag vill slutligen uppmana regeringen och regeringspartierna att ta åtminstone denna fråga på allvar. Det minsta man då kan göra, och det kan man göra omedelbart, är att kraftigt höja sanktionsavgifterna för fiskeöverträdelser så att de verkligen avskräcker från detta olagliga beteende.

(Applåder)