Herr talman! Den svenska riksdagen gjorde för nästan exakt ett år sedan ett annat säkerhetspolitiskt vägval än alla andra riksdagar före hade gjort under mer än tvåhundra år. Vi gick med i en militär allians med andra stater. Vi gick med i Nato.

Vänsterpartiet föreslog en folkomröstning för att stärka beslutets folkliga förankring. Vi var tydliga i debatten för ett år sedan med att vi ansåg att riksdagen borde ha röstat nej till regeringens förslag om ett svenskt Natomedlemskap. Sverige borde inte vara med i Nato. Men trots våra goda argument valde en majoritet i riksdagen en annan väg.

Den röriga anslutningsprocessen, som vi precis blivit klara med, visar att oppositionens röst är viktigare än någonsin. Det var vi i oppositionen som pekade ut riskerna med att gå i militär allians med Turkiet och Ungern. Jag sa det innan Erdogan och Orbán ens öppnat munnen. Hade majoriteten lyssnat på oppositionen hade vi inte behövt uppleva det utrikespolitiska haveri som vi nu har sett.

Det är därför oppositionen behövs. När vi i säkerhetspolitiken klarar av att lyssna på varandras argument och konstatera var vi är eniga och var vi är oeniga blir Sveriges säkerhet starkare. Det är min fasta övertygelse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt med anledning av Sveriges medlemskap i Nato

Det svenska Natomedlemskapet väcker nya frågor - frågor som kräver debatt och nya beslut. Vi, Sverige, måste fortsätta vara en aktiv röst för fred och nedrustning. Natomedlemskapet gör den svenska rösten svagare. Men bara för att vi är medlemmar kan vi inte kasta alla principer över bord. En värld utan kärnvapen är fortfarande en mer säker värld att leva i än en värld med kärnvapen som kan förgöra allt och oss alla.

Jag tror inte att någon här i dagens kammare tycker att Sverige ska skaffa kärnvapen nu. Men det finns i dagsläget inga hinder för att ändra den linjen om nya politiker i framtiden bestämmer annorlunda.

Det är för att skydda vårt land som det finns ett värde i att besluta om att Sverige ska vara en kärnvapenfri stat. Det innebär att vi beslutar om att Sverige ska anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Sverige ska oaktat ett svenskt medlemskap i Nato förbehålla sig rätten att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen samt ha rätten att inte stå bakom Natos uttalanden om kritik mot konventionen.

Vi måste driva kraven om no first use, alltså att Nato eller någon av de tre Natoländerna som har kärnvapen utesluter att de ska använda kärnvapen först vid en eventuell konflikt. Om denna princip infördes skulle Nato verka riskreducerande.

I sin årsbok för 2023 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att antalet operativa kärnvapenspetsar ökar igen. De nio kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina kärnvapen. Organisationen och mottagaren av Nobels fredspris 2017 Ican varnar för att samtliga länder som deltar i Natos kärnvapendelning kommer att ta emot nya kärnvapen. Ryssland och USA innehar tillsammans 90 procent av alla kärnvapen, och Frankrike och Storbritannien har meddelat moderniseringar.

Sverige bör vara ett land som inte är en del av Natos övningsverksamhet med kärnvapen. Vi måste vara tydliga med att vi inte avser att delta i nuclear sharing och inte vill se kärnvapen på svenskt territorium.

Herr talman! Med det svenska Natomedlemskapet kommer också frågeställningen om hur nära Sverige ska ligga den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, detta då USA är den största och starkaste aktören i Nato och organisationen aldrig skulle göra något som inte ligger i linje med USA:s politik.

Redan nu, denna vår, avgörs två frågor som kommer att visa på hur nära den amerikanska administrationen som regeringen och andra Natoförespråkare vill ta Sverige.

Den första är deltagandet i den militära insatsen i Röda havet. I Röda havet attackerar nu huthirebeller civil sjöfart på väg genom en av världens viktigaste sjöfartsleder, Suezkanalen. Huthierna har varit tydliga om sitt motiv: Israels krig i Gaza. Blir det fred i Gaza ska huthierna sluta att attackera civil sjöfart, säger de.

Huthirebellerna bär ansvaret för situationen. Men det är uppenbart att det finns två sätt att lösa läget, antingen genom diplomatiska ansträngningar eller genom en militär lösning. Det är uppenbart i vår samtid att det finns en för stor tilltro till militära lösningar. Den är hög, men det visar sig ofta vara ineffektivt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt med anledning av Sveriges medlemskap i Nato

I fallet med huthirebellerna i Jemen har USA, Storbritannien och en grupp andra länder utan några diplomatiska ansträngningar haft fullt fokus på att bomba det redan hårt prövade Jemen, som redan upplevt alltför många år av krig. De har absolut lyckats minska huthirebellernas förmåga. Men fortfarande attackeras civil sjöfart, och tidigare tillfångatagna sjömän är fortfarande inte fria.

En diplomatisk lösning, såväl i Röda havet som i Gaza, är en långsiktig lösning för att säkerställa transporter för civil sjöfart. Sverige ska därför inte, som regeringen uttrycker drömmar om, delta i militära insatser i Röda havet.

Den andra frågan som avgörs i vår är det så kallade DCA-avtalet med USA. Svenska politiker verkar vara på väg att ännu en gång kliva in i ett försvarssamarbete utan att ens reflektera eller föra någon som helst debatt. Regeringen förväntas komma med en proposition till riksdagen den 8 maj, och i riksdagen ska vi ha debatt och beslut den 18 juni.

Vänsterpartiet säger nej till DCA-avtalet med USA. DCA-avtalet med USA skulle innebära att den amerikanska militären får tillträde till 17 svenska militära baser från norr till söder för att förvara utrustning och ha ett eget amerikanskt område på baserna utan svenskt tillträde. Det är ett i grunden väldigt långtgående steg sett ur ett historiskt perspektiv.

Riskerna med DCA-avtalet är flera. Det finns en risk att svenska medborgare blir rättslösa när amerikanska soldater ska dömas för våldtäkt av amerikanska militärer i amerikanska militärdomstolar, och inte i svenskt rättsväsen, av svenska domare och enligt svensk lag. Då kommer det att bli väldigt svårt att hävda att det finns någon samtyckeslagstiftning.

Det finns en risk att kärnvapen transporteras på svenskt territorium. Bara blotta misstanken från rysk sida att det sker gör Sverige enligt dem till en legitim måltavla och kan skapa ett förödande kärnvapenkrig. Till skillnad från Norge, Danmark och Finland har inte Sverige skrivit in några som helst undantag för kärnvapen i DCA-avtalet med USA.

Avtalet med USA hade kunnat vara en möjlighet att tydliggöra att Sverige är en kärnvapenfri stat. Det är en möjlighet som högerregeringen och Natoanhängarna missar, och därigenom ökar riskerna i vårt närområde.

Vi vet att Donald Trump om snart mindre än ett år - tio månader - kan vara president i USA på nytt. Vi vet att Orbán har åkt dit och träffat honom och att extremhögerpartierna runt om i Natosamarbetet förbereder sig. Det är dags att vakna upp från bubbelfesterna och se realiteterna och riskerna i det svenska Natomedlemskapet.