Herr talman! Jag tackar Emma Berginger för frågan. Det är mycket riktigt så att vi av flera olika orsaker har en orolig omvärld, inte minst naturligtvis på grund av att det råder fullskaligt krig i Europa. Givetvis driver även vissa former av klimatförändringar människor på flykt. Vi ser också att auktoritära stater som Kina, Ryssland och Iran utnyttjar detta i sin axelmakt, inte minst när man sätter många afrikanska länder i beroendeställning. Geopolitik förenas då med klimatpolitik och säkerhetspolitiska intressen. Man använder vapenskrammel och vapenmakt, men man låser också in enskilda suveräna nationalstater i avtal som missgynnar många av dem, inte minst på den afrikanska kontinenten. Man vill använda dem som utrikespolitisk hävstång mot väst, inte minst mot vårt sätt att handla och samarbeta med andra stater på andra kontinenter.

Självklart behöver de här frågorna adresseras gemensamt. Det innebär inte att vi gör samma analys eller drar samma slutsatser som Miljöpartiet avseende klimatpolitiken. Det är mycket riktigt att vi har uttryckt att vi tycker att mycket av EU:s klimatpolitiska mål och arbete behöver utvärderas och omförhandlas, även för att inte sätta käppar i hjulet för en del av de säkerhets- och försvarsmässiga arrangemang som vi behöver vidta. När miljö- eller klimatpolitik används på ett naivt sätt som inte är effektivt och ändamålsenligt kan det naturligtvis också störa försvars- och säkerhetsarbetet. Vi har sett detta med miljötillstånd på nationell nivå som hindrat Försvarsmakten i en del av dess utveckling. Vi kan inte låta Miljöpartiets syn på klimatpolitik globalt ligga som en våt filt över de försvars- och säkerhetsmässiga samarbeten och verktyg som vi behöver använda för att stärka säkerheten och försvaret i vårt land och i vår omgivning.

I detta anförande instämde Ulf Rexefjord (SD).