Herr talman! Om vi nu ska vara privata och personliga kan jag berätta att jag är född 1974. Det är ett fantastiskt år på många sätt och vis och också det år då vi fick en föräldraförsäkring i det här landet. Det betydde att min pappa kunde vara hemma lite grann med mig. Det välkomnade han väldigt mycket, trots att de andra gubbarna på bygget hånade honom lite. Det är ju inte männens sak att vara hemma med barnen, eller hur? Han hade dessutom skaffat barn med en sjuksköterska - och inte vilken sjuksköterska som helst utan en barnsjuksköterska. Det fattar ju alla att om det är någon som ska vara hemma och ta hand om barnen är det ju hon. Men det fantastiska här är att det gav honom möjligheten att vara lika mycket förälder som min mamma var. Det är ju det som är pudelns kärna.

Vi har jättemånga lagstiftningar där man från början tyckte att man till exempel fick uppfostra sina barn med örfilar. Man tyckte: "Ingen ska berätta för mig hur jag ska uppfostra mitt barn! Aga och misshandel är två olika saker!" Vi sa: "Nej, så är det inte."

Hela vår moderna demokrati bygger på att vi har gått ifrån väldigt många olika föreställningar. Någon kom på: "Hallå! Kvinnor måste ju få rösta." Men jättemånga tyckte: "Det tror vi inte alls att de är kapabla att göra." Saker och ting förändras i ett samhälle. Vissa normer och värderingar förändras genom att dessa saker förändras.

Jag frågade om de osakliga löneskillnaderna som ju är ett resultat av att vi inte delar på ansvar och så vidare i samhället. Jag ger Camilla Rinaldo Miller tiden i sitt sista anförande till att rada upp alla de fantastiska åtgärder och förslag som regeringen har för att komma till rätta med de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor i vårt land.