Herr talman! Jag tackar både interpellanten och meddebattören för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i kväll.

Låt mig börja med ordet ambition, som ni har belyst. Det är väl bokstavligt talat vad det är: Vi har en tidsplan som bygger på att vi ska kunna lägga fram en proposition i sommar för att detta sedan ska kunna vara på plats till hösten. Den är inte förändrad. Sedan ligger det väl i sakens natur att det är lite show, don't tell: Det är när man väl kommer till riksdagen med propositionen som det är riktigt på allvar. Detta är dock den tidsplan vi arbetar efter, och den tycker jag är realistisk.

Det betyder dock inte att de övervägningar och avvägningar som nu görs på något sätt är enkla. Precis som tas upp av interpellanten finns det ett omfattande remissmaterial att arbeta sig igenom, och det gör vi på ett mycket seriöst sätt. De synpunkter som kommer fram i remissvaren är kanske inte överraskande, men de belyser mycket väl precis de avvägningar som utredaren har ägnat sig åt under utredningstiden.

Det finns ett starkt intresse av att kunna dela information på ett annat sätt än i dag. Om jag ska peka på en väldigt stark efterfrågan från fältet som jag tycker har hörts högre än nästan all annan efterfrågan under den tid som jag har kunnat överblicka i den här rollen, inte minst när det gäller möjligheten att vidta åtgärder och göra insatser för att förhindra att barn och unga dras in i kriminella nätverk, handlar det just om informationsdelning - att skola, socialtjänst och polis ska kunna sätta sig runt ett och samma bord och dela information, prata med varandra och mobilisera gemensamma krafter för att kunna bryta exempelvis en destruktiv utveckling i ett konkret fall.

Den utredning som vi nu diskuterar tar väldigt många viktiga steg i den riktningen, även om det - vilket också har belysts här - framför allt är fråga om en skyldighet för myndigheter, kommuner och regioner i olika kapaciteter att dela information med brottsbekämpningen. Detta ska förstås vägas mot intresset av personlig integritet. Den tillitsfråga som lyftes fram i diskussionen är förstås också betydelsefull. Givet Eva Lindhs professionella bakgrund är hon förstås också medveten om det starka intresse som finns i socialtjänsten av att kunna ha och upprätthålla förtroendefulla relationer med både barn och unga och familjer som vänder sig dit.

Jag uppfattar att utredaren på ett mycket seriöst sätt har gjort den avvägningen och hittat en modell som är balanserad. Det är dock klart att det är en målkonflikt, och om vi vill flytta fram positionerna när det gäller möjligheten att dela information kommer det naturligtvis att innebära att andra intressen får ge vika en del. Detta menar jag dock är nödvändigt. Det är också utredarens bedömning, och det är också den riktning vi nu har i vårt arbete innan vi kommer med lagförslaget till riksdagen.

Låt mig sedan bara bredda perspektivet något. Utredningen tar som sagt sikte på flera viktiga aspekter av informationsdelning men täcker inte alls alla relevanta aspekter, som mycket riktigt tas om hand i andra lagstiftningsprocesser. Jag återkommer gärna i mitt nästa inlägg till vilka dessa är och hur jag ser framför mig att helheten ska se ut när olika lagstiftningsprodukter har gått i mål, så att säga, och vi har en hel lagstiftning.