Fru talman! Jag tackar ministern för det utvecklade svaret.

Min invändning när det gäller transparensen handlar om hur statsrådet själv och regeringen har kommunicerat handlingsplanen. Man säger att det är första gången som det finns en handlingsplan som tar oss till nettonoll till 2045.

Som jag har förstått det av vad ministern har redogjort för och vad jag hört i medierna tidigare ska regeringen utreda ett nationellt utsläppshandelssystem som ska ersätta reduktionsplikten på sikt. Men för att, som man ofta säger, inte lägga alla ägg i samma korg, ska man också enligt en princip om alla bäckar små få fram många åtgärder som skulle kunna göra att drivmedelspriset vid pump inte ska behöva vara över 40 kronor litern från 2027. Alla beräkningar visar att ett sådant utsläppshandelssystem skulle behöva trycka upp kostnaderna för drivmedlet till de nivåerna för att vi ska nå hela vägen till nettonoll 2045.

Problemet är att alla ökade utsläpp fram till 2027 kommer vi att behöva hantera efter 2027. Statsrådet gör alltså omställningen svårare för nästa riksdag och nästa regering att klara. Det är någon annan som någon annan gång ska klara omställningen.

Konsekvenserna av att försena konkreta klimatåtgärder är både omedelbara och långsiktiga. Genom att skjuta upp nödvändiga insatser nu riskerar vi att orsaka irreversibla skador på vår planet, vilket i sin tur kommer att ha djupgående effekter på alltifrån biodiversitet till mänsklig hälsa och även ekonomi. Redan i dag ser vi hur extremväder som torka och översvämningar påverkar jordbruk, försörjningen av livsmedel och livsmedelssäkerhet för miljontals människor globalt.

Det här är inte framtida spekulationer, utan det här är en verklighet vi står inför här och nu. Att försena åtgärder innebär att regeringen väljer att acceptera en värld där dessa katastrofer blir allt vanligare och allt allvarligare.

Vidare kommer framtida generationer att bära den tyngsta bördan av ert nuvarande förhalande. Genom att inte agera beslutsamt i dag lägger ni en orättvis börda på framtida generationer. Det är en börda som omfattar både ekologisk skuld och begränsade möjligheter att åtgärda problemen. De ekonomiska kostnaderna för att hantera effekten av klimatförändringarna kommer också att öka exponentiellt, vilket lägger en ohållbar finansiell press på framtida budgetar.

Vi har en skyldighet att agera nu, inte bara för vår egen skull utan för alla kommande generationers välbefinnande och för den planet vi alla delar. Därför har vi inte tid för planer om planer. Det är dags för handling på riktigt. Vi behöver en handlingsplan som inte bara utlovar förändringar i framtiden utan som också initierar förändringen här och nu. Det ska vara en plan som är tydlig, mätbar och framför allt genomförbar.

I stället för att presentera en abstrakt vision om en grönare framtid uppmanar jag verkligen statsrådet att återkomma med en riktig handlingsplan med tydliga åtgärder, deadliner och ansvarsfördelning.

Avslutningsvis vill jag fråga om ministern överväger att återkomma till riksdagen med en riktig handlingsplan med åtgärder som tar oss hela vägen till nettonoll. Eller är ministern nöjd med att under den här mandatperioden ha en plan om en plan?