Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Vi står inför vår tids största utmaning: klimatkrisen. Det är en utmaning som kräver beslutsamma åtgärder, konkreta planer och omedelbara handlingar. Därför har jag med viss besvikelse tagit del av regeringens så kallade klimathandlingsplan.

Vi har förelagts en plan som låter ambitiös. Hela vägen till nettonoll, står det. Men när man skalar bort de välformulerade talepunkterna och söker efter de konkreta åtgärderna finner man, till sin förvåning, en innehållsmässigt tom sida. Det är ingen handlingsplan i ordets rätta bemärkelse. Det är när man kokar ned det en graf, till största del baserad på den tidigare regeringens politik, som visar på en ambition att nå hela vägen till nettonoll. Ska man vara generös är det möjligtvis en plan om en plan snarare än den handlingskraft som nuets brådskande klimatkris kräver.

Min interpellation tar sin utgångspunkt i att när regeringen och statsrådet stolt presenterade sin så kallade handlingsplan gjorde man det utan att nämna att den graf som ska illustrera regeringens politik, den så kallade målbanan, i själva verket var baserad på reduktionspliktens effekt på utsläppen. I sitt svar har statsrådet pekat på att det i det underlag som också diarieförts i samband med den så kallade handlingsplanen framgår att klimatkalkylen just bygger på reduktionspliktens effekt och att transparens och öppenhet därmed är säkerställd. Nåväl, det är inte hela världen att vi är oense om detta. Det allvarliga är att handlingsplanen inte innehåller de åtgärder som krävs för att grafen ska stämma.

Delar statsrådet min beskrivning att den så kallade handlingsplanen är en plan om en plan om framtida styrmedel snarare än en handlingsplan som, när vi genomför åtgärderna i planen, tar oss hela vägen till nettonoll?