Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

I söndags avslutades låtsasvalet i Ryssland. Kreml hade gjort en beställning på att över 70 procent av befolkningen skulle till valurnorna. För att säkerställa beställningens genomförande har polis och militär bussat befolkningen från hus och arbetsplatser och gps-övervakat röstandet. Grön vätska har hällts över valtalonger, våldsamma ingripanden har skett mot dem som vägrat och protesten har slagits ned av militär. Journalister liksom internationella valobservatörer har förvägrats bevakning.

Att under dessa omständigheter deklarera sig som valvinnare säger egentligen allt om det ofria skräckvälde Ryssland är under envåldshärskaren Vladimir Putin.

Det har nu gått över två år sedan Rysslands invasion av Ukraina började. Ett fritt och fredligt land beskjuts med upp till 30 000 granater varje dag. Vi kulturpolitiker bevakar särskilt den ukrainska kulturens bevarande, för det som sker nu kan likställas med cultural genocide, ett kulturellt folkmord. Det är i vart fall så den ukrainska författaren Vachtang Kebuladze beskriver det som pågår.

Med precision och ideologisk drivkraft försöker envåldshärskaren Vladimir Putin inte bara att vinna kriget utan också att utplåna den ukrainska kulturen för att radera Ukrainas historia, dess språk och dess identitet. Kreml hävdar att Ukraina inte har någon egen kultur eller eget språk eller ens utgör en egen nation.

Fru talman! Genom historien har kulturarv som symbol för historia, identitet och minne förstörts, plundrats eller missbrukats i politiska syften. Vid förstörelse av kulturarv möjliggörs en historieskrivning som gynnar den auktoritära ideologiska viljan. Detta effektiva grepp försvårar för den fria forskningen att förankra historieskrivningen i empiri, men främst förstör det möjligheten för ett framtidsbygge.

I Ukraina har Rysslands systematiska förstörelse av kulturarvet syftat till att avsiktligt eliminera Ukrainas identitet och historia. Över 600 bibliotek har förstörts, och över 90 museer och närmare 30 teatrar och konserthus har lagts i ruiner. Därför måste vårt lands samverkan med Ukrainas kulturinstitutioner stärkas och hållas intakt. Därtill kräver den nya säkerhetssituationen insikter om oss själva. Även vi behöver stärka vår beredskap i händelse av kris och eventuellt krig.

Jag oroas när rapport efter rapport påtalar det akuta behovet av att vidta åtgärder för att säkra det svenska kulturarvet i händelse av kris och krig. Jag välkomnar det som kulturministern har vidtagit i termer av åtgärder, men Totalförsvarets forskningsinstitut och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har anmärkt på brister avseende organisation och handlingsplan för att sätta föremål i säkerhet.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga kulturministern om hon bedömer insatserna vara tillräckliga och hur många museer som har etablerat en krisplan för att skydda kulturarvet i händelse av kris eller krig. De strukturella åtgärder som har vidtagits hittills är som sagt välkomna. Men ännu är det rätt många av Sveriges museer som saknar en handlingsplan och en plats där föremålen kan få finnas i händelse av kris.

Hur bedömer kulturministern läget vara på våra museer i Sverige?